Buenos Momentos

Så härligt att se alla vackra vinterbilder och få ta del av när ni därhemma åker skidor, skridskor, promenerar i skog och mark eller ligger på sofflocket och läser en bok. Tror vi alla behöver den här tiden efter jul när man får möjlighet att bara göra det man känner för och det som kroppen behöver.

Robban har haft coaching denna veckan. Så kul att se att han trivs så bra med jobbet här. Han får träffa seglare på olika nivåer från världens alla hörn och de flesta verkar så positiva och verkar ge så mycket uppskattning för den coaching som ges. Verkar också vara bra kollegor som ger varandra mycket feedback och stöttar varandra. Sedan är det såklart mycket jobb också med förberedelser och långa dagar men då är det ju extra kul när man får bra respons.

Medan Robban har jobbat så har Frank och jag latat oss. Det har varit en riktigt skön vecka. Vi har sovit länge, ätit långfrukostar, spelat massor med spel, badat, gått långa promenader på stranden, där vi även gjort otaliga ”hänga gubben” (så kul med allt intresse för bokstäver och siffror som kommer nu) och ätit tacos på Franks favvoställe, Takerian. Mellan allt latande har jag yogat och Frank har gått på årets första Kung Fu-pass. Igår blev vi även introducerade till ”Tennis with Dennis”, gratis tennislektioner för barn på ett ställe i närheten med skönaste läraren Dennis. Vi åkte dit med en kanadensisk familj, barnen har träffats en del här, så Frank kände sig ganska trygg direkt. Frank fick också höra att han hade det extra förspänt eftersom han är vänsterhänt och då kan förvirra motspelaren…..men först handlar det om att träffa bollen..:-).

Idag var även Robban ledig och vi gick ner till ett SUP-ställe som ligger 200 meter från vårt hus. Frank och jag har gått förbi tjejen som jobbar där och pratat vid flera tillfällen men vi har aldrig kommit till skott. Idag blev det av. Frank åkte på Robbans bräda och jag sup:ade på en egen. Så härligt, skön träning och samtidigt rogivande med ljudet av vågornas kluckande och de stilla tagen med paddeln. På vägen hem mötte vi fruktvagnen och fick smaka på en perfekt mogen ananas. Nu är vi redo för jobb och förskola.

 

 

 

Julefrid

Jag skrev i ett tidigare inlägg om utmaningen att hitta och behålla balans i livet. För några år sedan tappade jag balansen rätt rejält och det tog ganska lång tid att få den tillbaka och att förstå vad jag behöver för att må bra.  Efter denna händelse har jag blivit mer stresskänslig, det krävs ganska lite för att jag ska komma ur balans. Ibland tycker jag att jag blivit bättre på att känna av när jag är på väg på åt fel håll men ibland, när jag är mitt uppe i det kan det vara svårt att se. Precis innan jul var en sådan period. Jag tog på mig alldeles för mycket och tackade ja till allt och alla som bjöd in och med oss. Även om det var kul saker så blev det för mycket och när ledigheten kom kände jag det i både knopp och kropp och kom till insikt (om än lite sent).

En vän till mig berättade för ett tag sedan att det finns två karaktäristiska sätt att reagera på stress. Människor som reagerar i enlighet med det första sättet blir helt slut, tappar all ork och orkar inte göra någonting, man blir apatisk och sover och sover.  Människor som reagerar i enlighet med det andra sättet, spinner bara på och ju mer stress desto mer saker gör han/hon.  Jag tillhör den sista. Jag försöker dämpa stress med att ta på mig och göra ännu mer när det egentligen är det motsatta jag behöver.

När vi satte oss i bilen på väg upp mot bergen och den lilla byn San Sebastian del Oeste två dagar innan julafton visste jag ännu inte hur välbehövlig denna tur skulle komma att bli. Den två timmar långa färden upp mot byn gick längs en slingrande vacker väg mellan kullar, alléer och bergsväggar. Vi lämnade sakta alla ljud och strandens värme och möttes snart av frisk och krispig bergsluft. Det kändes som när första vårsolen börjar värma därhemma. Det är svalt i luften och man behöver tröja på sig men solens strålar värmer verkligen.

Byn var väldigt lugn när vi var där. Ett litet torg mitt i byn och små fina kullerstensgator och hus i olika färger. Vi hade valt att hyra ett litet gästhus i utkanten på byn, på vägen upp mot startpunkten för vandringslederna. Det var verkligen ett charmigt ställe, med fina små detaljer inomhus och en liten damm, apelsin-, citron- och avokadoträd och hängmattor utomhus. När man gick och lade sig på kvällen såg man månen och stjärnorna genom takfönstren. Det enda som saknades var ett element eller en kamin då temperaturen gick ner mot 5-10 grader på natten.

Vi spenderade dagarna med att spela spel (speciellt pokemon-monopol), bygga pokemon-lego och lära oss allt som finns om de olika pokemon-karaktärerna. Den här julen kommer gå till historien som ”pokemon-julen”. Vi strosade i byn och vandrade i bergen. Döm av förvåning när vi uppe på en av topparna, La Bufa, hittade ett taco-stånd men de godaste tacos vi ätit. Till Franks glädje hade de även Malasada, mexikansk sockerbulle, till efterrätt.

På juldagen begav vi oss mot grannbyn Mascota där det skulle finnas ett vackert vattenfall. Men efter några timmars letande (alltid svårt hitta saker i detta land….) så gav vi upp. Eftersom det varit en timmes biltur till Mascota och vi hade kommit iväg först efter lunch ville vi gärna se något innan vi åkte hem. Vi hade läst om en vacker sjö som skulle ligga i närheten, 20 minuter från byn stod det…….(20 mexikanska minuter visade det sig), efter en dryg timme var vi uppe på 2000 meters höjd vid den vackra sjön, Laguna de Juanacatlán. Det var sen eftermiddag och om bara några timmar skulle det bli mörkt.  Vi var inte så sugna på att åka ner den branta och grusiga vägen i mörkret. Vid sjön såg vi ett hotell, vi gick in i receptionen och fick det sista lediga rummet som fanns kvar. Det visade sig vara ett riktigt vackert och lyxigt ställe (hade det varit i Europa hade vi snällt fått åka ner den där branta grusvägen trots mörker….. men här känner man sig som en norrman måste göra när han reser i andra länder..…). Folk hade bokat in sig månader i förväg för att bo på detta ställe över julen och tyckte det var lite lustigt att vi bara hamnade där av ren slump. Det fanns en fin cykelväg runt sjön, basketplan, biljard- och pingisrum med bar ut mot sjön, superbra restaurang, spelhörna och jacuzzi under underbar stjärnhimmel.  Vi njöt. Alldeles tyst, alldeles stilla.

 

 

Tänk vilken fantastisk inverkan naturen har på oss. Jag älskar bergen och skogen, det känns alltid så stabilt och tryggt. Det är också något visst med luften däruppe, den är så klar och krispig, det är så lätt att andas.  Med lättare hjärta och med något mindre irrande tankar satte jag mig i bilen med mina fina killar, på väg tillbaka mot stranden och havet. Inte så dumt det heller.

Julavslutning a la manera mexicana

För de flesta av oss är nog julen förknippad med vissa moment och traditioner som man fått med sig som liten och/eller som man skapat själv. Med detta kommer ofta förväntningar kring julen, hur det ska vara och kännas.  För vår del, har vi, Robban och jag, sedan vi träffades för snart 10 år sedan valt att spendera så mycket tid av julafton ute i naturen som möjligt. Ibland har det blivit långa skogspromenader och grillning i skogen, men oftast har vi valt att åka skidor, att göra det vi älskar, vara ute och vara aktiva en hel dag och sedan, i underställ, ställa sig och laga riktigt god mat med ett riktigt gott vin till. Älskart!

Den här julen blir det ingen snö och ingen skidåkning men vi kommer åka några timmar inåt landet och bo i en liten stuga i bergen utan internet. Ser fram emot att vandra och cykla, laga god mat.och hänga med mina favoriter.

Igår var det avslutning på förskolan för Frank. Skolan höll stängt under dagen för att personalen skulle förbereda för den stora festen. Frank var superladdad när vi cyklade dit framåt seneftermiddagen. Klockan fem välkomnades alla föräldrarna in i tomtens verkstad och vi fick slå oss ner på de små små barnstolarna som var uppställda i trädgården.

Först kom de allra minsta ut på scenen, så kul att se dem göra precis som de vill, oavsett vad det är tänkt att de ska göra. Någon satt och kikade på alla bilderna på den fina kulissen, någon stod längst fram och klappade igång publiken och en satt och fingrade på sin fina kostym som han var iklädd i för dagen. Så underbara.

img_5392

Frank var dagen till ära utklädd till en blå jultomte och han sjöng på engelska och dansade och hoppade även om han ibland (precis som både jag och Robban gjorde som barn) fastnar i en tanke och glömmer var han är.

attachment-1img_5399

När alla barnen hade gjort sina framträdanden var det dags för alla stationer och lekar som satts upp i trädgården. På ett ställe fick man dekorera marshmallows, på ett annat kasta bollar på burkar för att vinna olika leksaker, man kunde ta familjefoto i tomtens släde, man kunde vara med i ett lotteri, köpa bilder som tagits på sina barn, äta tostadas med massor av goda tillbehör och smarrig glass gjord på olika frukter, dricka vår favoritdryck, Jamaica-dricka och såklart fick alla barnen en popcorn-/godispåse med sig hem (de fullkomligt älskar sötsaker i det här landet…inte så många är bekanta med lördagsgodis..). Jag är verkligen impad av hur mycket tid de lagt ner på alla förberedelser och deras engagemang i barnen, fint att se. Vår avskedspresent till personalen blev hemgjord glögg, får väl se om det går hem…

img_5422

Efter Franks julfest var det dags för nästa julfest, på Robbans jobb. Seglarna som är här och tränar bor i lägenheter med pool på gångavstånd från seglingsklubben och denna vecka var en av lägenheterna lediga så det passade ju utmärkt att kunna låna den för fest. En mexikanska vid namn Petra lagar frukost och mat till seglarna när de är här och när Robban har sina veckor som coach får han också njuta av den goda maten. Han lovordar den varje gång han kommer hem. Kvällen till ära bjöds det på tamales, en traditionell mexikansk rätt, innehållet kan vara vegetariskt eller kött och bladen runt är antingen majs- eller bananblad och har ångats, sallad på bläckfisk (supersmarrig), ceviche, guacamole (såklart), Jicama, en god saftig grönsak som de gärna häller chilipulver på och har som snacks till ölen, och mycket annat gott. Vi och kanadensarna tog bara med oss själva men mexarna som arbetar på klubben tog med sig hela släkten, kul. Det märks att Frank varit på många fester här, det tog några minuter sedan var han ute och lekte kull med de andra barnen. Trötta och glada sade vi adjö till det härliga teamet.

img_5432

 

Häng med katten, det svänger

Den här veckan har jag funderat på de olika faser man går igenom när man ska lära sig nya saker.  Oavsett om det handlar om att komma till ett nytt land, att lära sig ett nytt språk eller en ny aktivitet så finns det likheter i karaktären i de olika utvecklingsstadierna som man går igenom.

Först när vi kom hit var det som en riktig idyll. Att känna sanden mellan tårna, att bada i det salta havet, leka i vågorna, att se en massa nya miljöer för första gången och prova ny och spännande mat.  Det kändes som semester i början trots att både Robban och jag började jobba på en gång.  Den andra fasen kom efter cirka en månad, rutiner började infinna sig och vi började hitta bättre, men nu var det också lite mer motigt. Insikten att  jag inte kan kommunicera med folk, att jag inte känner någon, att jag inte har något sammanhang gjorde sig alltmer påmind. Förra veckan lämnade jag den andra fasen och gick in i den tredje. Jag börjar förstå alltmer spanska ord, vi känner oss som vänner till vår spanskalärare och hennes dotter (som bjöd oss på skolans julfest), folk på restauranger och caféer där jag varit mycket hejar och kommer fram och pratar, jag känner igen en hel folk och stannar och pratar med dem på gatan. Vi har varit och ätit tacos med några kanadensiska familjer och deras barn. Föräldrar på förskolan börjar hejar glatt och vi byter några ord. Och visst är det så att när man känner att det vänder, då utstrålar man en massa positiv energi som gör att man även får tillbaka en massa positiv energi. Ska bli intressant att se när den 4:e fasen infinner sig och vad den för med sig…

img_5285

När det gäller surfen är jag fortfarande i fas 1, vartenda litet framsteg är kul, att kunna paddla ut genom vågorna, att fånga en våg (händer inte så ofta än..) , att ställa sig upp på brädan, att dyka ner under vågen på vägen ut för att inte hamna i tvättmaskinen. Att få se nya fina stränder där vi inte varit förut. Att Robban och jag gör det här tillsammans, samtidigt. Så fort vi gör något bara han och jag inser jag hur viktigt det är och hur underbart det är att få vara bara vi, att bara hänga och vara, och att inte ta ansvar för någon annan för en liten stund.

Frank har också gått igenom flera faser sedan vi kom men nu upplever vi att han verkar trivas väldigt bra, även i skolan. Han har fått en fin kompis som han pratar mycket om och jag fick kontakt med hans mamma (som mest pratar spanska) och i jul ska de ses och leka. Frank och Iahn som pojken heter ler åt varandra när de går hem och säger ”Good Bye, see you tomorrow”. 

Genom de kanadensiska familjerna vi träffade fick vi höra att en av mammorna har svart bälte i Kung Fu och undervisar barn mellan 5-7 i Kung Fu på Hacienda del Arte, en konsthall och konstskola i byn.  Frank provade förra veckan och hade jättekul, tänk att få leka Ninja och hoppa runt med andra barn i samma ålder och träffa en ny kompis som också vill leka i jul. Jag gillade speciellt avslutet, yoga och meditation och i läxa till nästa gång ska de fundera på en affirmation som de vill ta med sig in i 2019.

I alla dessa faser man går igenom känns det som att utmaningen är att finna balansen. Det är också något man aktivt kan jobba på. Att känna sig själv, att förstå vad man behöver och mår bra av och tvärtom. Samtidigt så är det så lite som krävs för att tippa bägaren åt ena eller andra hållet. Men ju mer man backat upp innan det kränger desto bättre möjligheter har man att inte tappa balansen, eller att tappa den och snabbt återfå den..

Berget, havet och skogen

Jag lyssnar ofta på en meditation som heter ”Clear the Clutter”. Den handlar om att städa och rensa i hjärnan för att skapa mer utrymme för återhämtning och kreativitet. För mig funkar den riktigt bra. Andra saker med liknande inverkan på mig är skogen, havet och berget.

Vår surfguide Alejandro hade berättat för oss om Monkey Mountain Trail där vi skulle få uppleva alla dessa omgivningar. Turen utgår från den lilla byn Higuera Blanca, en sömnig men mysig liten ort som ännu inte drabbats av turismen. Hönor, katter och hundar springer omkring, asfalten slutar och grusvägar med gropar och hål i tar vid. Byns invånare samlas vid den stora fotbollsplanen för att titta på matchen, grilla tacos och ta en öl eller två.

Vi har bestämt oss för att träffas vid Alejandros hus som ligger i utkanten av byn.  Alejandro påminner oss så mycket om en kompis hemma som varit aktiv inom snowboard på hög nivå i många år. Alejandro har å sin sida tävlat och varit engagerad i mtb-cykling i många år, flyttade sedan hit och började surfa. Både Alejandro och vår vän Johan har ett härligt lugn och känns så jordnära samtidigt som det finns ett enormt fokus och adrenalin där bakom lugnet. Och alltid glimten i ögat.

Vi har förberett Frank på att det kommer vara en dryg timmes vandring upp och på slutet lite klättring för att nå toppen. Vi har laddat väskan med vatten, lussebullar och nötter. Vägen är till en början ganska bred och vi passerar bananträd, limeträd och hagar med kor och tjurar innan vi viker av till en mindre stig som går uppför berget. Det känns som att gå i en djungel. Frank springer en bit, stannar och kollar på en larv, mask, fågel eller annat som dyker upp i vår väg. Ju högre upp vi kommer desto vackrare utsikt får vi njuta av.

 

Sista biten klättrar vi upp över gamla lavastenar, rundar ett sista stort stenblock och vänder oss om och får se den mest underbara utsikten. Vi sitter på en klippa högst upp på berget, känner doften av skogen nedanför oss och blickar ut över havet och solen som sakta håller på att gå ner i horisonten. Alejandro har med sig några apelsiner upp och de smakar verkligen gudomligt. Magiskt.

När solen nästan nuddar vattnet börjar vi gå nerför. Vi måste gå ganska snabbt för att hinna förbi den brantaste delen innan mörkret kommer. Här går det väldigt snabbt, solen går ner och vips är det mörkt.

img_5157

Frank är som en blixt ner och snart ser vi bara fötterna på den framför när den sista halvtimmen gås i totalt mörker. Det är mysigt. Vi går tysta för det mesta och uppmärksammar alla ljud i skogen som blir extra tydliga när man går i mörkret.

Trötta, glada och uppfyllda landar vi på en mysig surfbar där bord står enkelt uppställda i en trädgård, pizzor lagas i den stora ugnen utomhus, små eldar brinner och ett band lirar riktigt skön musik. Vi reflekterar över hur fantastiskt bra man mår när man får röra på sig och när man får vara i naturen. Fin stund vi tar med oss.

 

 

 

 

 

 

 

 

Att anpassa sig

När man som vi gör nu bor till vardags i ett annat land inser man hur många utmaningar man möter som ny i ett land. Hur svårt det är att komma in en ny kultur vilket kompliceras ytterligare av att man inte kan språket. Jag blir än mer ödmjuk och insiktsfull kring hur svårt det måste vara för alla som kommer till Sverige (och dessutom har tvingats fly från sina hem, d v s de har inte, som vi, haft möjligheten att göra ett eget aktivt val att flytta). De möter, som vi,  en helt annan kultur och ett språk (svenska) som inte är sådär superenkelt att lära sig. Jag förstår att man, om det finns möjlighet, söker sig till andra människor från samma land. Hade det varit en massa svenskar här skulle det vara lätt att dra sig till dem (vilket jag redan gjort till den enda svenska jag hittat här:-)), det skapar ju en trygghet och det är enklare och man förstår varandra på ett annat sätt, man har ju delvis samma referensramar. När man inte känner någon är det väldigt lätt att hamna i ett utanförskap och det blir en ond cirkel, där man lätt tappar självförtroende och mod och isolerar sig istället för att göra just det man behöver, att söka kontakt.

Det jag ska försöka komma ihåg när jag kommer tillbaka till Sverige är hur lite det krävs för att uppmärksamma och bekräfta, att se varandra och hur mycket det gör för någon som inte känner så många eller inte har en plats i samhället (ännu).

Så trots att jag inte behöver tampas med en jobbig historia får jag kämpa med att försöka bli en del av samhället, det tar emot för att det tar energi, men när jag väl gör det ger det också energi. Om förra veckan var lite motig har den här veckan varit lite av en break through på det sociala planet.

Vår spansklärare Thania och hennes dotter Isabella är här varje onsdag och igår kom de som vanligt framåt kvällen. Även om fokus är att öva spanska börjar vi nu känna varandra lite, vi kan skratta ihop och vi kan börja fråga varandra saker som ger en bild av den enes och andres liv. Frank och Isabella börjar finna varandra och spelade spel, lekte kurrragömma och skrattade mycket. Vi åt pepparkakor (goda men smakade inte som hemma, hittar en ljus sirap här) och lussebullar (smakar som hemma) och hade en väldigt bra stund. Och så drack vi ”jamaica-vatten”, dryck gjord på växten hibiskus. Vi tycker den påminner om ngn saft hemma man kan inte riktigt komma på vilken. Mirjam, hade behövt dig här.

En annan händelse denna veckan var kalas (igen) hos en förskolekompis till Frank. Jag inser att inte alla på förskolan bjuds på alla kalas (förstår inte riktigt hur det funkar) men än så länge har vi blivit bjudna till samtliga och även om jag inte förstår varför känner vi oss välkomna. Väl på kalaset (denna gång kom vi drygt en timme för sent som sig bör) kände både jag och Frank oss mer bekväma (Robban jobbade). Jag kände igen och pratade med lite fler föräldrar och jag började också förstå ett ord här och ett ord där på spanska, vilket kändes kul. Sången alla sjunger där barnen försöker slå ner en piñata börjar också sitta nu även om jag säkert sjunger fel (men det gör jag ju oftast på svenska också så ingen skillnad..:-)..).

Kram på er alla där hemma, vi saknar er!

 

1:a advent

Efter en vecka när jag känt mig lite hängig, låg och lite ensam kändes det fint att få avsluta veckan med saker som gett mycket energi och glädje.

Frank var ledig i fredags så vi fick möjlighet att prata med förskolan hemma på Ingarö på morgonen, så mysigt att se alla. Efter lunch gjorde vi en korg med spel, vattenmelon, nötter, salta kex och iste och så gick vi ner till stranden. Gjorde ”hänga gubben” i sanden, byggde sandslott och badade i vågorna. Sedan blev d volleyboll-match i poolen och mys med spelande och fredagsmys. Framåt kvällen cyklade vi in till byn för god italiensk mat, gott vin och limoncello.

På lördagen åt vi långfrukost och kände att vi var sugna på att röra på oss. Hade snokat reda på att det skulle finnas fina mtb-stigar norr om byn Sayulita en liten bit härifrån. Väl framme var det än bättre än vi hade hoppats på. Stigen slingrade sig vackert längs havet. Kanske lite för teknisk för Frank men han fixade det mesta. Turen blev dock ganska kort då vi gjorde ett riktigt rookie-misstag och cyklade i flipflops….Robbans stora tår slog i en sten och skapade ett stort jack så vi fick vända om… men dit kommer vi absolut åka tillbaka.

Idag på första advent skulle vi äntligen få vågsurfa. Vi hade bokat en kurs förra veckan men då var vågorna lite för stora men idag meddelade vår guide Alejandro på Mita Adventures att det var perfekta förhållanden. Först lite markträning och sedan ut på vattnet. Superkul, supersvårt och superjobbigt. Robban kom upp på första försöket men för mig tog det en stund men vilken lycka när det väl gick. Även lärorikt och utmanande att hela tiden vara på G och redo när bästa vågen kommer, som en slags meditation, att vara avslappnad men väldigt medveten. Så glada och peppade när vi väl kom iland. Vill ha mer!

Frank roade sig med fotboll, stenletning och att äta glass. Favoriterna just nu är kaffeglass och lemonad (lime, vatten och is).

En annan del av Mexico

Igår hade vi tänkt ge oss iväg på en utflykt. Planen var att åka söderöver, till byn Boca de Tomatlan, där man skulle kunna vandra upp och över ett berg och längs vandringen nå små stränder och badvikar. Dagen började lite avigt med att Frank var på dåligt humör och vi funderade på om det var bättre att vara hemma men vi tänkte att det nog blev bra när vi väl kom iväg och det blev det. Alltid svårt att avgöra vad det beror på och vad som är bästa lösningen. Idag visade det sig dock att vi hade fattat rätt beslut. Så fort vi satt oss i bilen och var på väg mot äventyret sken han upp och var som en solstråle resten av dagen.

Det var verkligen som att komma till en annan del av Mexico. Byn kändes lite som en sömnig strandort i Thailand, lugnt och avslappnat. Vi började vår vandring genom en häftig grön växtlighet med allt från akaciaträd till fikonträd. På vägen såg vi ödlor, fjärilar i vackra färger, krabbor och pelikaner.

Efter cirka två timmars vandring kom vi till den första stranden. Sagolikt vacker. Nästan bara mexikaner. Efter ett välbehövligt och svalkande bad ville jag gå vidare och upptäcka nästa strand. Får erkänna att jag är lite rastlös….det är nog Jonsson-generna tror jag:-). Jag vet ju att gräset inte alltid är grönare..men ändå. Då är det tur att jag har Robban, han förstår mig, försöker inte ändra mig men ler och skojar om det så att jag får ett lugn i kroppen, det måste vara kärlek.

img_4828img_4818

Efter en stund på stranden med slappande och sandslottsbygge fortsatte vi en bit längs kusten. Vägen gick högt upp med branta väggar rätt ner i vattnet, oftast utan räcken så man fick ta det ganska försiktigt. Till slut började det skymma och vi beslöt oss för att vinka på en taxibåt och ta oss tillbaka till byn där vi startade. Känns så lustigt när man åker båt tillbaka och turen som man gått i flera timmar plötsligt tar 10 minuter. Vi satte oss på en strandbar med fötterna i sanden och smuttade på läskande jordgubbsslush och frukttallrik. Kändes som en riktig semesterdag.

img_4821

Med färska ögon

Det är verkligen intressant att notera skillnader mot hemma nu när man fortfarande har ganska färska ögon. Igår kikade vi alla tre på ”Världens sämsta indier” och Frank poängterade, ”det är ju som vi har det, annorlunda och konstigt men också bra”. Stämmer ganska bra. Det är annorlunda och konstigt men det är också kul och enkelt.

Jag tänkte igår att jag skulle besöka en pappershandel för att handla lite julpapper och pyssel och ville gärna gå till en lokal butik (istället för att handla på stora shopping malls) dels för att stötta familjer som driver företag här och dels för att det är ett charmigare sätt att handla. Jag hade snappat upp en butik som skulle ligga några kvarter inåt landet men när jag kommer till adressen hittar jag ingen butik. Det är i och för sig inte så konstigt för det är sällan adresserna stämmer exakt med kartan men tycker att jag är på rätt plats. Frågan en kvinna på gatan (använder min spanska för första gången på riktigt) och hon berättar att jag är rött och pekar in på en öppen dörr precis där jag står. Ingen skylt, inget skyltfönster, bara en dörr in till ett rum på 15 kvadrat. Väl inne ser jag att de har precis allt, papper i alla möjliga färger, klistermärken med alla möjliga motiv, snören i alla former och färger. Har nog sällan sett en så liten butik med så mycket innehåll. I butiken står kvinnan och mannen som drivit butiken i mer 30 år och har all tid i världen för att jag, på spanska, ska få fram vad jag önskar. Sådan lycka att kunna säga vad jag vill på deras språk. När jag lämnar butiken är jag fylld av energi och glädje över ett så fint möte.

Efter pappershandeln besökte jag en handelsträdgård på vägen tillbaka. Jag trodde mest att de hade lite plantor utmed vägen men det visade sig när jag kom in att det var en oas (i storlek med Zetas Trädgård) med prunkande grönska innanför porten. Här och var hade man ställt ut små bord där man kunde slå sig ner och spela backgammon.  Jag köpte en växt och en kruka men var tvungen att kila över gatan för att ta ut pengar. Väl tillbaka har de planterat växten till mig och lagt i fina stenar, så gulligt och så vackert .

De kanske inte är världens snabbaste här men de vet vad äkta service är och de har absolut hjärtat på rätta stället.

Magisk solnedgång

Igår kväll efter maten tappade Frank och jag all energi. Vi har båda varit lite krassliga och har väl inte riktigt hämtat oss helt ännu. Första impulsen var att slänga sig i soffan, slökolla på telefonen och sannolikt bli ännu tröttare. Robban drog som tur ut var ut oss på en kvällspromenad på stranden där det denna kväll var en extra magisk solnedgång.

img_4679

Vi dansade, lekte och tog kvällsdopp i det ljumna vattnet och vi kunde alla känna att energin kom tillbaka.

Hade precis ett fint samtal med min vän Cissi och hon påminde mig om att verkligen, nu när jag har lite distans från allt, passa på att reflektera över vad som ger just mig energi, och detta var just ett sådant ögonblick.  Vi tre tillsammans, havet, och solnedgången.