Vänner & Familj

Under den här tiden i Mexiko, med allt vad den inneburit, både glädje och sorg, påminns man gång på gång om hur viktiga de är, sin familj och sina vänner. Jag kommer ofta på mig själv med att tänka hur otroligt tacksam jag är över att jag får ha så fina människor runt omkring mig.

Förra veckan kom en av dessa fina personer hit och hälsade på oss.  Vi satt på balkongen och pratade om livet, surfade vid den mysiga stranden La Lancha, promenerade en bit bort på stranden för yoga och lunch. En kväll åkte vi till den lilla kustbyn San Pancho och hängde på den avslappnade stranden, strosade i butiker och åt god mat.

Den bästa maten den veckan fick nog ändå här hemma i lägenheten. Paret vi hyr av hade tidigare tipsat om att Mari som är lite allt-i-allo här i huset är väldigt duktig på att laga mat. Vi frågade om hon hade tid och lust att laga något till oss en kväll, vilket hon gärna ville. Det var så kul att se alla spännande kryddblandningar hon gjorde i köket. Så mycket inspiration. Till förrätt bjöds vi på Ceviche, en tonfisk-sashimi, lite asiatisk-inspirerad och så den klassiska, ”Shrimp Aguachile”, färska råa räkor som fått marinera i en salsa på gurka, lime, serrano-chili och koriander.Till huvudrätt fick vi grillade räkor med en supergod marinad och ris med koriander och annat gott. i Här äter man väldigt sällan riset som det är utan det är ofta en massa goda kryddor och blad i. Det är var bland de bästa middagar jag ätit, så smakrikt, lagom stark hetta och med den goda lime:n som bryter av. Vi tyckte allihopa att Mari borde öppna restaurang men hon kände att det skulle bli för mycket jobb, synd, hennes restaurang skulle vara välbesökt.

Sista kvällen innan det var dags för Tanja att åka hem tog vi oss till Litibu och det charmiga stället Litibu Grill, där vi låg i hängmattor, drack Caipirinhaoch åt guacamole. God mat, härligt sällskap och vacker vy över havet.

Ja, vad vore livet utan vänner. Det är verkligen det vi längtar mest efter, att få träffa våra familjer och vänner därhemma. Samtidigt har vi nu börjat få en del vänner här och när vi de senaste dagarna har börjat berätta att det bara är fem veckor kvar tills dess att vi lämnar Mexiko har det infunnit sig en viss sorgsenhet och jag och Michelle, som kommit att bli en nära vän, har vid de senaste tillfällena vi setts fått tårar i ögonen båda två när vi ska säga hej då. Hennes son Frank och Liam har också funnit varandra. Igår kväll var det Art Walk och Liams pappa, Grant, spelade gitarr på ett konstgalleri där killarna också går på Kung Fu. Killarna lekte barfota på gatan och hade torsdagsmys i bakluckan på deras bil, med popcorn och chips.

Det finns mycket att sakna i detta underbara land som bara är.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s