En casa en Bucerias.

Nu är vi tillbaka i livet och rutinerna i Mexiko igen. Förskola, jobb, morgonpromenader och löpturer, yoga, pokemon-monopol, bad och god mat.

img_6961img_6956img_6943img_6940

 

Ibland tänker jag att jag ska ringa pappa, och så slås jag av att han är borta.  Blir så ledsen när jag tänker på att jag aldrig mer får höra hans skratt, se hans glada och busiga ögon och krama honom. Men största delen av tiden känner jag tacksamhet, för att vi fick vara de vi är/var mot varandra och för att vi med åren som gick utvecklade en sådan fin och varm relation. För att jag vet (tror jag vet) vad han skulle säga om jag frågade något och hur han skulle se ut när han sa det. Han är liksom med mig fast att han är borta.

Man får en annan syn på allting när man utsätts för saker som påverkar en starkt. Små saker blir så tydliga och betydelsefulla.  Ett leende från den man går förbi, ljudet från den där speciella fågeln som bor utanför vår balkong, vågornas brus, solnedgången, sanden som är så mjuk och varm, havet som är salt, ens närvaro blir starkare och det är lättare att se allt som annars är så lätt att ta för givet.

Vi får ofta frågan om vi inte vill stanna kvar här i Mexiko. Det skulle ju vara fullt möjligt att bosätta sig här och det finns många fördelar, varmt och skönt väder, man lever mer ute än inne, människorna här värdesätter relationer före saker (det tror jag vi gör hemma också egentligen men vi är nog många som dras med i att det är så mycket vi behöver när det vi behöver mest är att vara med de vi tycker om), smaken på alla grönsaker och frukter, att cykla eller gå till de flesta ställena och att alla människor, även de som jobbar hårt, tar livet sakta och de flesta för att inte säga alla har tid att stanna när man möts, fråga hur det är och prata en stund. Det är ju ofta vi själva som skapar den där stressen man kan känna ibland, finns mycket att lära av mexikanernas inställning till livet, det mesta kan vänta, men mötet med människor, mötet med den du har mittemot dig, kan inte vänta. Snacka om att prioritera rätt.

Vi trivs väldigt bra, det kändes hemma när vi kom tillbaka efter tre veckor i Sverige och vi har hittat ett sammanhang och vänner som vi gillar och träffar. Och Frank börjar lära känna fler barn i skolan. Som idag när vi efter att ha spanat på hästarna som rör sig utanför Franks förskola, stannade till på La Postal på vägen hem och åt glass och stötte på Marina, en tjej i Franks skola. De lekte i en timme ihop, hon pratade spanska och Frank engelska.  När vi skulle gå upptäckte jag att Frank plockat alla blommorna i den främre rabatten för att ge till Marina, som kikade på mig och log ända upp till öronen.

img_7087img_7089img_7078

Ändå vill vi tillbaka. Vi saknar alla tre våra vänner därhemma och våra storfamiljer. Jag saknar mina kollegor. Och det blir bara tydligare ju äldre man blir tycker jag, att det är ju det som betyder något, att vara nära de man gillar att hänga med.  Att kunna få stöd när man behöver det och att kunna vara ett stöd när någon annan behöver det.  Att dela saker. Det är få saker som gör mig så lycklig som ett innerligt och bra samtal med någon. Vi skulle säkert komma dit även här en dag, att få riktigt nära vänner men jag vill inte förlora de jag har hemma och jag vill träffa dem oftare än en gång om året. En annan sak är också att Sverige är så vackert, det finns så mycket naturlig och orörd natur som är tillgänglig för alla, det är verkligen helt fantastiskt. Vi saknar Fagerholm, vår lilla by, den totala tystnaden, att gå ut genom dörren och vara mitt i skogen, ingen gatubelysning, bryggan och havet 10 minuters promenad från huset och härliga grannar runt knuten. Nu tänker ni nog att jag har glömt mörkret och det ruggiga vädret som sträcker sig långt in på vårkanten, och ja, lite glömmer man nog bort det när man har 27 graders värme och sol nästan dagligen, och den ruggiga och mörka delen är inget jag längtar efter, även om en vacker vinter med snö och fina isar är underbart, men det finns så mycket annat som överväger med Sverige, tycker jag.

I maj ska vi hem och njuta av Sverige men fram tills dess ska vi ta vara på alla fantastiska saker som finns här. Livet är så vackert även om man får lite taggar längs vägen. Kanske att det t o m upplevs som ännu vackrare just för att man ibland drabbas av de där taggarna…

 

 

 

4 reaktioner till “En casa en Bucerias.

  1. Så fantastiskt mysigt ni har det! Och Mexico finns kvar! Ni kan alltid resa tillbaka igen! Njut nu den sista tiden, för just nu är inte Sverige som mysigast (+2 och snöblaskigt regn…) 🙂

    Gillad av 1 person

    1. Ja det är ett härligt ställe! Jo man kan ju resa tillbaka men är osäker på om det kommer bli så, har lovat mig själv att dra ner på flygresorna radikalt och det är ju lite långt att åka tåg hit:-). Men finns ju många vackra platser i Europa och nu satsar ju många på att bygga ut och sammankoppla tågtrafiken. 👍 stor kram 😍

      Gilla

    1. Tack vännen! Hoppas att ni hade det härligt i fjällen! Tack för att du kom, uppskattar det så mycket! Och tack för fina nallen till Frank! ❤️🙏 Vi ses i sommar! Hälsa Kotten, Klara o Hampus! 😍 Stor kram!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s