Tomrummet i luftrummet

När jag satte mig på planet på väg från Mexiko till Kanada för att jobba insåg jag att det var första gången på väldigt länge som jag var med mig själv. Jag bara satt där, utan att tänka på något och utan att prata med någon. Efter några timmar började jag läsa en bok som fick mig att inse hur mycket jag gillar att läsa och att jag älskar och saknar böcker i allmänhet, och praktisk filosofi i synnerhet.  Filosofin ställer så många intressanta frågor.

Så underbart, detta tomrum, att låta hjärnan få vila från intryck, tankar och kommunikation.

Innan jag träffade Robban, när jag bodde själv i stan, brukade jag, efter jobbet, ta mig ut till havet och klipporna. Alldeles tyst och med endast naturen som sällskap. Jag kunde sitta där i timmar och bara vara. Ibland glömmer jag bort hur viktigt det är för mig. Och hur många kreativa tankar som kommer när bara jag och naturen umgås.

När det blir alldeles tyst kommer även reflektion.

De senaste veckorna har jag fått ta del av vänner som förlorat nära och kära, i flera fall alldeles för tidigt. Jag tänker ganska ofta på döden, säkert eftersom jag hade en mamma som fick lämna världen alldeles för tidigt. Och kanske för att Frank, sedan ganska lång tid tillbaka, ofta frågor om och vill prata om döden. Jag undrar hur jag kommer att hantera den när det är dags. Man kan ju önska vilket förhållningssätt man skulle vilja ha men man kan sannolikt inte välja sin reaktion, eller kan man det?

Jag tycker att jag uppskattar livet och de jag får dela det med men ibland, som på vägen hit, kommer det över mig, och jag inser hur mycket.

Häromkvällen pratade Robban och jag om ord vi ofta säger till Frank. Jag passade i sammanhanget på att fråga Frank vilka ord han förknippar med Robban och mig för att se hur mycket vi upprepar saker. Vi blev båda väldigt förvånade över hans svar som inte alls fanns i våra tankar. ”Pappa säger ofta, Jag älskar dig, och mamma säger ofta ”Jag älskar dig. Kram.”Blev så rörd. Och glad. Och stolt.

img_6488

Jag har inte varit borta från Frank och Robban sedan innan vi åkte till Mexiko. Normalt sett reser jag ju en hel del. Det märks att det är ovant för oss alla. När jag skulle åka fick jag en teckning av Frank föreställandes han själv och Robban och med ett stort hjärta till mig, en Pokemon, ett armband och en klubba och med orden ”Jag måste kramar dig igen, jag kommer att sakna dig så mycket mamma.” Det har hänt så mycket de här tre månaderna, vi är så nära. Och sårbara. Älskar mina killar.

 

 

 

 

 

4 reaktioner till “Tomrummet i luftrummet

  1. Fint Camilla❤️ Tänk att det så att när man inte har sina nära och sitt man är van vid, då upptäcker vad man har❤️
    Tänker också ofta på döden, och blir rädd. Inte för den själv men för sorgen och tomheten som kommer när man förlorar ngn nära. För den dagen kommer ju förr eller senare…Går det att förbereda sig, jag vet inte…❤️

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s