Julefrid

Jag skrev i ett tidigare inlägg om utmaningen att hitta och behålla balans i livet. För några år sedan tappade jag balansen rätt rejält och det tog ganska lång tid att få den tillbaka och att förstå vad jag behöver för att må bra.  Efter denna händelse har jag blivit mer stresskänslig, det krävs ganska lite för att jag ska komma ur balans. Ibland tycker jag att jag blivit bättre på att känna av när jag är på väg på åt fel håll men ibland, när jag är mitt uppe i det kan det vara svårt att se. Precis innan jul var en sådan period. Jag tog på mig alldeles för mycket och tackade ja till allt och alla som bjöd in och med oss. Även om det var kul saker så blev det för mycket och när ledigheten kom kände jag det i både knopp och kropp och kom till insikt (om än lite sent).

En vän till mig berättade för ett tag sedan att det finns två karaktäristiska sätt att reagera på stress. Människor som reagerar i enlighet med det första sättet blir helt slut, tappar all ork och orkar inte göra någonting, man blir apatisk och sover och sover.  Människor som reagerar i enlighet med det andra sättet, spinner bara på och ju mer stress desto mer saker gör han/hon.  Jag tillhör den sista. Jag försöker dämpa stress med att ta på mig och göra ännu mer när det egentligen är det motsatta jag behöver.

När vi satte oss i bilen på väg upp mot bergen och den lilla byn San Sebastian del Oeste två dagar innan julafton visste jag ännu inte hur välbehövlig denna tur skulle komma att bli. Den två timmar långa färden upp mot byn gick längs en slingrande vacker väg mellan kullar, alléer och bergsväggar. Vi lämnade sakta alla ljud och strandens värme och möttes snart av frisk och krispig bergsluft. Det kändes som när första vårsolen börjar värma därhemma. Det är svalt i luften och man behöver tröja på sig men solens strålar värmer verkligen.

Byn var väldigt lugn när vi var där. Ett litet torg mitt i byn och små fina kullerstensgator och hus i olika färger. Vi hade valt att hyra ett litet gästhus i utkanten på byn, på vägen upp mot startpunkten för vandringslederna. Det var verkligen ett charmigt ställe, med fina små detaljer inomhus och en liten damm, apelsin-, citron- och avokadoträd och hängmattor utomhus. När man gick och lade sig på kvällen såg man månen och stjärnorna genom takfönstren. Det enda som saknades var ett element eller en kamin då temperaturen gick ner mot 5-10 grader på natten.

Vi spenderade dagarna med att spela spel (speciellt pokemon-monopol), bygga pokemon-lego och lära oss allt som finns om de olika pokemon-karaktärerna. Den här julen kommer gå till historien som ”pokemon-julen”. Vi strosade i byn och vandrade i bergen. Döm av förvåning när vi uppe på en av topparna, La Bufa, hittade ett taco-stånd men de godaste tacos vi ätit. Till Franks glädje hade de även Malasada, mexikansk sockerbulle, till efterrätt.

På juldagen begav vi oss mot grannbyn Mascota där det skulle finnas ett vackert vattenfall. Men efter några timmars letande (alltid svårt hitta saker i detta land….) så gav vi upp. Eftersom det varit en timmes biltur till Mascota och vi hade kommit iväg först efter lunch ville vi gärna se något innan vi åkte hem. Vi hade läst om en vacker sjö som skulle ligga i närheten, 20 minuter från byn stod det…….(20 mexikanska minuter visade det sig), efter en dryg timme var vi uppe på 2000 meters höjd vid den vackra sjön, Laguna de Juanacatlán. Det var sen eftermiddag och om bara några timmar skulle det bli mörkt.  Vi var inte så sugna på att åka ner den branta och grusiga vägen i mörkret. Vid sjön såg vi ett hotell, vi gick in i receptionen och fick det sista lediga rummet som fanns kvar. Det visade sig vara ett riktigt vackert och lyxigt ställe (hade det varit i Europa hade vi snällt fått åka ner den där branta grusvägen trots mörker….. men här känner man sig som en norrman måste göra när han reser i andra länder..…). Folk hade bokat in sig månader i förväg för att bo på detta ställe över julen och tyckte det var lite lustigt att vi bara hamnade där av ren slump. Det fanns en fin cykelväg runt sjön, basketplan, biljard- och pingisrum med bar ut mot sjön, superbra restaurang, spelhörna och jacuzzi under underbar stjärnhimmel.  Vi njöt. Alldeles tyst, alldeles stilla.

 

 

Tänk vilken fantastisk inverkan naturen har på oss. Jag älskar bergen och skogen, det känns alltid så stabilt och tryggt. Det är också något visst med luften däruppe, den är så klar och krispig, det är så lätt att andas.  Med lättare hjärta och med något mindre irrande tankar satte jag mig i bilen med mina fina killar, på väg tillbaka mot stranden och havet. Inte så dumt det heller.

3 reaktioner till “Julefrid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s