Häng med katten, det svänger

Den här veckan har jag funderat på de olika faser man går igenom när man ska lära sig nya saker.  Oavsett om det handlar om att komma till ett nytt land, att lära sig ett nytt språk eller en ny aktivitet så finns det likheter i karaktären i de olika utvecklingsstadierna som man går igenom.

Först när vi kom hit var det som en riktig idyll. Att känna sanden mellan tårna, att bada i det salta havet, leka i vågorna, att se en massa nya miljöer för första gången och prova ny och spännande mat.  Det kändes som semester i början trots att både Robban och jag började jobba på en gång.  Den andra fasen kom efter cirka en månad, rutiner började infinna sig och vi började hitta bättre, men nu var det också lite mer motigt. Insikten att  jag inte kan kommunicera med folk, att jag inte känner någon, att jag inte har något sammanhang gjorde sig alltmer påmind. Förra veckan lämnade jag den andra fasen och gick in i den tredje. Jag börjar förstå alltmer spanska ord, vi känner oss som vänner till vår spanskalärare och hennes dotter (som bjöd oss på skolans julfest), folk på restauranger och caféer där jag varit mycket hejar och kommer fram och pratar, jag känner igen en hel folk och stannar och pratar med dem på gatan. Vi har varit och ätit tacos med några kanadensiska familjer och deras barn. Föräldrar på förskolan börjar hejar glatt och vi byter några ord. Och visst är det så att när man känner att det vänder, då utstrålar man en massa positiv energi som gör att man även får tillbaka en massa positiv energi. Ska bli intressant att se när den 4:e fasen infinner sig och vad den för med sig…

img_5285

När det gäller surfen är jag fortfarande i fas 1, vartenda litet framsteg är kul, att kunna paddla ut genom vågorna, att fånga en våg (händer inte så ofta än..) , att ställa sig upp på brädan, att dyka ner under vågen på vägen ut för att inte hamna i tvättmaskinen. Att få se nya fina stränder där vi inte varit förut. Att Robban och jag gör det här tillsammans, samtidigt. Så fort vi gör något bara han och jag inser jag hur viktigt det är och hur underbart det är att få vara bara vi, att bara hänga och vara, och att inte ta ansvar för någon annan för en liten stund.

Frank har också gått igenom flera faser sedan vi kom men nu upplever vi att han verkar trivas väldigt bra, även i skolan. Han har fått en fin kompis som han pratar mycket om och jag fick kontakt med hans mamma (som mest pratar spanska) och i jul ska de ses och leka. Frank och Iahn som pojken heter ler åt varandra när de går hem och säger ”Good Bye, see you tomorrow”. 

Genom de kanadensiska familjerna vi träffade fick vi höra att en av mammorna har svart bälte i Kung Fu och undervisar barn mellan 5-7 i Kung Fu på Hacienda del Arte, en konsthall och konstskola i byn.  Frank provade förra veckan och hade jättekul, tänk att få leka Ninja och hoppa runt med andra barn i samma ålder och träffa en ny kompis som också vill leka i jul. Jag gillade speciellt avslutet, yoga och meditation och i läxa till nästa gång ska de fundera på en affirmation som de vill ta med sig in i 2019.

I alla dessa faser man går igenom känns det som att utmaningen är att finna balansen. Det är också något man aktivt kan jobba på. Att känna sig själv, att förstå vad man behöver och mår bra av och tvärtom. Samtidigt så är det så lite som krävs för att tippa bägaren åt ena eller andra hållet. Men ju mer man backat upp innan det kränger desto bättre möjligheter har man att inte tappa balansen, eller att tappa den och snabbt återfå den..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s