Family Surf in Sayulita

Robban och jag har varit ute och surfat en del sedan vi kom hit, både med och utan instruktör. Frank har, efter några rejäla kallsupar innan jul, varit lite skeptisk till stora vågor och inte velat haka på.

Av Lacie, min yogalärare och Franks Kung Fu-lärare, fick vi höras talas om en tjej, Risa, som driver ett ställe, Surf it Out, i surfmeckat Sayulita. Risa, som tävlat världen över, skulle vara grym som instruktör för barn och familjer och en väldigt härlig person.

Vi träffades tidigt en lördagsmorgon. Det var nästan tomt på stranden, vågorna var perfekta för oss nybörjare och andra surfare inte hunnit vakna ännu. De hade en riktigt bra genomgång av grunderna och typiska misstag man ofta gör som nybörjare. Frank var till en början ganska avvaktande så medan Robban och jag gav oss ut med hennes partner, gjorde Risa sandbollar med Frank på stranden.

När vi surfat tidigare har vågorna varit rätt jobbiga att ta sig ut i och vi har varit helt slut efter en dryg timmes surfande. Här kunde man flyta ut med strömmen, paddla lite lätt inåt och sedan komma upp på vågen. Sådan skillnad. Och instruktörerna var grymma, vi fick så mycket bra tips som direkt gjorde skillnad. Robban och jag blev bitna. Det här skulle jag kunna göra mycket av. Så kul.

I slutet av lektionen fick vi med oss Frank ut och han fick testa att åka på knäna in på brädan. Som han skrattade. Han ville bara åka igen och igen. Vi fick höra att de har barnkurser två eftermiddagar i veckan så får se om vi kan få till mer surf för Frank (och oss…).

Kanske vi av surfen kan lära oss att vi inte alltid kan styra allt, utan mycket blir som det blir, det gäller bara att kunna anpassa sig till ändrade förutsättningar och omständigheter. Och bara hänga med. Mindre kontroll, mer flow.

R m bräda

 

 

 

 

 

Vänner & Familj

Under den här tiden i Mexiko, med allt vad den inneburit, både glädje och sorg, påminns man gång på gång om hur viktiga de är, sin familj och sina vänner. Jag kommer ofta på mig själv med att tänka hur otroligt tacksam jag är över att jag får ha så fina människor runt omkring mig.

Förra veckan kom en av dessa fina personer hit och hälsade på oss.  Vi satt på balkongen och pratade om livet, surfade vid den mysiga stranden La Lancha, promenerade en bit bort på stranden för yoga och lunch. En kväll åkte vi till den lilla kustbyn San Pancho och hängde på den avslappnade stranden, strosade i butiker och åt god mat.

Den bästa maten den veckan fick nog ändå här hemma i lägenheten. Paret vi hyr av hade tidigare tipsat om att Mari som är lite allt-i-allo här i huset är väldigt duktig på att laga mat. Vi frågade om hon hade tid och lust att laga något till oss en kväll, vilket hon gärna ville. Det var så kul att se alla spännande kryddblandningar hon gjorde i köket. Så mycket inspiration. Till förrätt bjöds vi på Ceviche, en tonfisk-sashimi, lite asiatisk-inspirerad och så den klassiska, ”Shrimp Aguachile”, färska råa räkor som fått marinera i en salsa på gurka, lime, serrano-chili och koriander.Till huvudrätt fick vi grillade räkor med en supergod marinad och ris med koriander och annat gott. i Här äter man väldigt sällan riset som det är utan det är ofta en massa goda kryddor och blad i. Det är var bland de bästa middagar jag ätit, så smakrikt, lagom stark hetta och med den goda lime:n som bryter av. Vi tyckte allihopa att Mari borde öppna restaurang men hon kände att det skulle bli för mycket jobb, synd, hennes restaurang skulle vara välbesökt.

Sista kvällen innan det var dags för Tanja att åka hem tog vi oss till Litibu och det charmiga stället Litibu Grill, där vi låg i hängmattor, drack Caipirinhaoch åt guacamole. God mat, härligt sällskap och vacker vy över havet.

Ja, vad vore livet utan vänner. Det är verkligen det vi längtar mest efter, att få träffa våra familjer och vänner därhemma. Samtidigt har vi nu börjat få en del vänner här och när vi de senaste dagarna har börjat berätta att det bara är fem veckor kvar tills dess att vi lämnar Mexiko har det infunnit sig en viss sorgsenhet och jag och Michelle, som kommit att bli en nära vän, har vid de senaste tillfällena vi setts fått tårar i ögonen båda två när vi ska säga hej då. Hennes son Frank och Liam har också funnit varandra. Igår kväll var det Art Walk och Liams pappa, Grant, spelade gitarr på ett konstgalleri där killarna också går på Kung Fu. Killarna lekte barfota på gatan och hade torsdagsmys i bakluckan på deras bil, med popcorn och chips.

Det finns mycket att sakna i detta underbara land som bara är.

Pyramiderna

Många mexikaner jag har pratat med inför min resa till Mexiko City har gång på gång sagt att jag inte får missa pyramiderna i Teotihuacán. Jag var lite tveksam då de ligger en bra bit utanför staden och enda chansen jag hade att åka dit var idag, söndag, vilket skulle betyda många människor. Jag bestämde mig för att åka dit men såg till att komma iväg tidigt på morgonen. Det var nästan inga bilar ute, men däremot landsvägscyklister i enorma klungor och vid sidan av vägen hästar och ryttare som vallade får.

På vägen ut passerar vi en förorten Ecatepec där husen med olika färger ligger tätt tätt i sluttningarna på berget. Det finns en gondol, som byggts för att kunna frakta byggnadsmaterial och annat upp- och nerför berget. Människorna som bor på berget erbjuds nyttja gondolen gratis och många använder den för att ta sig ner till stationen i dalen där kollektivtrafiken sedan tar dem vidare.

img_8525

Efter en timme kommer vi fram till staden Teotihuacán. Längs vägen syns hus med vackra målningar på fasaderna. Det är rätt kul med alla färger i det här landet som kontrast till det mer nedtonade vi är vana vid hemma.

img_8401

Vi passerar en myllrande söndagsmarknad med färsk frukt, kryddor, tacos, jamaica-dricka och en massa mer. Skoputsaren är på plats. De finns i varje gathörn med sin lilla vagn och är frekvent besökta. Barnen leker med rockringar på gatan. Musikanterna håller på att ställa upp sina instrument och gör sig redo för dagens söndagskonsert.

När vi svänger runt nästa gathörn ser jag pyramiderna på avstånd. Det finns en massa olika ingångar men jag hade fått tips om att det var smartast att ta den tredje ingången då den ligger längst bort. Rekommendationen visade sig vara klok, jag promenerade bara rakt in och möttes av den gigantiska pyramiden ”Solen”, som är den tredje största bevarade pyramiden i världen med en höjd på 70 meter och med bredd på 222 meter. Väl uppe på toppen fick man en fantastisk vy över området och den andra stora pyramiden, ”Månen”. Pyramiderna byggdes 600 år fKr, på Mayatiden. 1987 hamnade de på Unescos världsarvslista.

Efter några timmar på plats började det komma mer och mer folk och jag bestämde mig för att ta mig till ingång nr 5 där restaurangen La Gruta skulle ligga insprängd i berget. Även om det vara lite av en turistmagnet så var det ändå ett häftigt ställe med god mexikansk mat. Jag provade deras enchiladas med olika fyllningar och tillhörande salsor.

img_8481

Innan det var dags att åka tillbaka till lugnet på den västra sidan av Mexiko ville jag besöka Palacio de Belles Artes, den vackra parken i anslutning och strosa på några ytterligare gator. En väldigt vacker stad och mycket spännande att utforska.

 

 

 

 

La Ciudad de México

Jag sitter på terrassen på hotellet där jag bor. Det är lördag kväll, på avstånd hörs svag musik, en dialog på spanska och några syrsor. Jag kan inte riktigt förstå att jag befinner mig i en stad med 9 miljoner invånare.

img_8390

Mexiko City har verkligen överraskat mig på ett positiv sätt. Egentligen är jag ingen storstadsmänniska men en del städer är verkligen fascinerande. De flesta gator kantas av träd och blommor och det finns gott om stora vackra parker där man kan strosa omkring och slå sig ner på en vacker bänk. Staden känns levande men ändå lugn. Precis som i Bucerias (där vi bor) är tempot och attityden helt fantastisk och detta trots att så många människor delar och ska ta sig fram på en begränsad yta.

Resan hit hade tre syften; jobb, träffa gamla vänner och få en bild och känsla av huvudstaden i det land vi valt att bo i under åtta månader. Tack vare de två första punkterna fick jag också tips som är värdefulla både för jobbet och för mig privat.

En av höjdpunkterna var marknaden Bazar del Sábado i stadsdelen San Angel. Halva marknaden var inuti en vacker gammal byggnad där alla handlare hade sin egen lilla del och andra halvan var utomhus. Så mycket vackra saker. Keramik, kläder, kryddor, smycken och mycket annat. Många av handlarna stödjer människor på landsbygden genom att vara där och representera dem.

En annan höjdpunkt var att träffa Andres och Ramon, som jag lärde känna i Montreal när jag var där och pluggade för många år sedan. Trots att det var så länge sedan vi sågs kändes som igår vi satt där och pratade på en förfest i närheten av universitet.

b1b238fd-68a1-4da9-8bb0-7e58c0bd5f33

Vi klarade snabbt av de mer praktiska frågorna och hoppade sedan in på spännande diskussioner om klimatet (vissa av oss mer optimistiska än andra huruvida det finns en lösning eller om världen som vi känner den måste kollapsa för att det ska ske en förändring), politiska förebilder (känns som att det i så många länder saknas tydlighet och personer som faktiskt vågar ta ställning, som ger en känsla av äkthet och som man kan känna förtroende för), och sedan mitt favoritämne, filosofi. Vi pratade om huruvida det finns någon egentlig verklighet utanför våra egna tankar och vad som gör en handling värdefull (avsikten eller resultatet eller måste det vara både och..) etc. Love it.

Vi pratade också om teknologin. På många områden har den fört samhället och oss individer framåt men jag upplever att den också har en baksida. Den har möjliggjort att vi idag så enkelt kan ha kontakt med många människor världen över men gör den oss, eller kanske är det vårt sätt att hantera den, mer ensamma? Är vi lika närvarande i ett rum med andra människor? Odlar vi djupa relationer? Får relationerna ta tid? En av mina kollegor brukar säga att det där med kvalitetstid det är bara skitsnack, det som behövs är kvantitetstid, mer tid tillsammans helt enkelt.

När man är på egen hand och tystnaden får ta plats, kommer så mycket tankar, reflektioner, idéer, vissa positiva och andra mer utmanande. Jag gillar det. Jag behöver det. Tror vi alla behöver det, att bara få vara med sig själv och med avsaknad av allt brus som stoppar våra tankar från att växa och utvecklas.

 

 

Vänner

Förra veckan kom de äntligen hit, Franks kompis Lucas, hans bror Oscar och Erik och Charlotte. Vi hade alla tre sett fram emot besöket så mycket och ändå överträffades våra förväntningar. Vilken vecka, så mycket skratt och så många fina upplevelser. Alldeles varm i hjärtat.

Det är så härligt tycker jag när man under en dag både får göra något fysiskt och att sedan hänga, slappa, bada, snacka, äta god mat och bara vara. Precis så såg de flesta av våra dagar ut i veckan som gick.

Vi har gått på morgonpromenader, yogat utomhus, paddlat på brädor i höga vågor och mycket vind, tagit simturer i havet, besökt vatten-hopptornet (jag och Charlotte tog oss upp på den högsta punkten, ”isberget” och fick en rejäl åktur ner i vattnet…), ätit massor med guacamole och glass. Erik och Charlotte fick en surflektion med Alejandro vid den fina stranden La Lancha. Lite otur i starten med en bräda som flög upp och skapade ett minne av Mexiko i Eriks panna, men det hela avslutades med några fina repor vid  stranden Anclote med något snällare vågor. Vi besökte Franks favoritrestaurang, Takerian, som även blev Lucas favorit, så vi fick göra ett återbesök senare i veckan. Så många fräscha och goda tillbehör som man själv väljer efter önskad styrka och smak.

Den här veckan var det också vårfest på Franks förskola, vilket gav ett tillfälle för Frank att visa sin skola för Lucas. Vi hade fått instruktioner att pimpa ett ”fordon” i vårens tecken för att barnen skulle gå ett ”vårtåg”. När vi kommer dit visar det sig att barnen ska ”gå catwalk” med sitt fordon med nummerlapp och så ska föräldrarna rösta fram det coolaste fordonet. Inget av barnen verkade fatta grejen med catwalk och vinka till publiken. Robban och jag fattade inte heller grejen. Varför tävla om vilka föräldrar som lagt mest tid/pengar på att pimpa sitt barns fordon….. Kändes helt fel, så vi valde att inte rösta. Det serverades dock god mat och glass och det som är kul är att vi nu känner igen en del föräldrar och får möjlighet att prata med dem vid sådana här tillfällen.

Vi avslutade veckan med en tur på havet för att se valar och besöka ön och naturreservatet Islas Marietas. Det är första gången jag ser valar på riktigt och jag blev verkligen helt fascinerad. Otroligt stora och det känns så mäktigt att sitta så nära och se dem hoppa, leka, klappa med sin fena, blåsa ut vatten så det bildas ett stort ångande moln ovanför vattenytan och känna deras kraft i vattnet.  En bonus var delfinerna som dök upp vid sidan av båten och hoppade upp och ner på väg ut mot ön. Islas Marietas är en obebodd ögrupp en bit utanför kusten där vi bor. Öarna har skyddats från jakt och fiske och hålls under noggrann uppsikt av den mexikanska regeringen för att bevara den specifika faunan som finns därute. Sällsynta fiskar och fåglar har sitt hem vid öarna.  Man får inte lägga till med båt, utan vi fick hoppa av i stora vågor och simma in till stranden. Väl framme fick vi gå genom en liten grotta och kom sedan ut på en fantastiskt vacker strand som såg ut som bilden från ett vykort. På vägen hem bjöds vi på världens godaste Ceviche. Frank satt i mitt knä och vi kikade ut över havet, vågorna och vyn av land som sakta närmade sig. En underbar dag jag alltid kommer att minnas. Och så härligt att få dela den med min goa lilla familj och fina vänner.

Vi saknar så vår familj och våra vänner därhemma och än tydligare blir det när man väl träffas. Så härligt att få hänga med folk man känner, underbart okomplicerat och kul.

Idag när vi hade sagt adjö hade jag så önskat att jag hade kunnat ringa pappa och berätta om alla härliga upplevelser vi varit med om. Jag saknar så att dela mitt liv och mina tankar med honom. Och desto längre tiden går desto mer inser jag att han är borta. För alltid.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

San Francisco

Vi är i Mexiko på turistvisum, vilket gäller i 6 månader, så innan vi visste att vi skulle göra en tur till Sverige hade vi redan bokat en tripp till San Francisco för att komma ut ur landet några dagar. Hade vi vetat att vi skulle lämna landet hade vi gärna stannat i Mexiko och utforskat mer av detta fantastiska land och dragit in på en flygresa men nu blev det så här.

Första dagen i San Francisco spenderade jag och Frank i city (Robban skulle jobba en dag extra, en lite miss i planeringen…). Vi hade fått tips om Exploratorium, ett vetenskapsmuseum som var hur stort som helst och så mycket spännande att testa och lära sig. Allt från konst, till det marina livet, musik och mycket mer. Vi spenderade nästan hela dagen här och slappade sedan på hotellet där Frank upptäckte att alla kollade på basket och blev väldigt intresserad av att följa matchen mellan två lokala lag medan middagen intogs.

 

 

img_7135

img_7141

 

När även Robban var på plats tog vi en tur i stan och besökte några butiker vi spanat in. Väldigt fin stad men så många uteliggare, skrämmande att se så många utsatta människor, en hel del även ordentligt påtända. Vi beslöt oss för att lämna innerstan och gick en lång promenad längs kusten och spanade på Golden Gate Bridge och surfarna som låg i det kalla vattnet nedanför bron.  Väldigt fin kustremsa med väl ordnade gångbanor. Kändes också som att många cyklade i denna staden och det var väl utbyggt med fina cykelbanor och cykelfiler.

Nästa stopp på turen var Monterey Bay, ca 20 mil söder om San Francisco, där vi skulle bo resten av resan. Vi valde den långsamma vägen längs kusten, så många vackra platser.

På plats spenderade vi den mesta av tiden till att cykla och vandra. Frank cyklade över 2 mil flera dagar på sin lilla cykel utan växlar, riktigt impad av hans energi och vilja. Vi besökte Santa Cruz, där de gör superfina mountainbikes, som man fick låna och köra en superfin singeltrack längs kusten. En dag åkte vi söderöver och följde 17th mile drive längs Pebble Beach och ner mot Big Sur. Detta är nog en av de vackraste vägar vi kört på, så dramatiskt och häftigt landskap och havets underbara skiftningar i olika blå färger. Nere i Big Sur hade vi spanat in en vacker vandringstur som gick med utsikt över havet och sedan upp till en liten topp. Efter 3 h vandring uppför fick vi vända för att hinna ner innan det skulle bli mörkt, men vilka vyer, så otroligt vackert. Dagen avslutades med riktigt god mat med lokala råvaror på en liten stuga på vägen hem.

Efter flera dagar med cykling och vandring var vi (i alla fall Robban och jag…) rätt möra i benen så sista dagen i Monterey Bay fick bli en slappardag. Till Franks stora förtjusning besökte vi My Museum, där barn får lära sig hur olika yrken går till och testa på att vara kock, ambulansförare, läkare, brandman, skådespelare, konstnär etc.

img_7601

Sista dagen på turen spenderade vi i San Francisco. Frank och Robban hängde på stranden medan jag passade på att jobba lite och besökte flera fina butiker för att presentera några av de varumärken jag jobbar med.

När vi skulle hämta bilen framåt kvällen blev vi lite förvånade när det var alldeles tomt på gatan. Vi hade visst råkat ställa oss på en gatan där det var städdags på eftermiddagen. Bilen hade transporterats bort och det var inte direkt billigt att hämta ut den….Vi tröstade oss med en supergod middag på en vietnamesisk restaurang, Tin, ett måste om ni kommer dit. Inte dyrt och supergott.

img_7677

Nu är vi åter ”hemma” i Mexiko, härligt återseende. Vi förbereder oss nu för besök från Sverige. Frank är så förväntansfull, och vi också.

En casa en Bucerias.

Nu är vi tillbaka i livet och rutinerna i Mexiko igen. Förskola, jobb, morgonpromenader och löpturer, yoga, pokemon-monopol, bad och god mat.

img_6961img_6956img_6943img_6940

 

Ibland tänker jag att jag ska ringa pappa, och så slås jag av att han är borta.  Blir så ledsen när jag tänker på att jag aldrig mer får höra hans skratt, se hans glada och busiga ögon och krama honom. Men största delen av tiden känner jag tacksamhet, för att vi fick vara de vi är/var mot varandra och för att vi med åren som gick utvecklade en sådan fin och varm relation. För att jag vet (tror jag vet) vad han skulle säga om jag frågade något och hur han skulle se ut när han sa det. Han är liksom med mig fast att han är borta.

Man får en annan syn på allting när man utsätts för saker som påverkar en starkt. Små saker blir så tydliga och betydelsefulla.  Ett leende från den man går förbi, ljudet från den där speciella fågeln som bor utanför vår balkong, vågornas brus, solnedgången, sanden som är så mjuk och varm, havet som är salt, ens närvaro blir starkare och det är lättare att se allt som annars är så lätt att ta för givet.

Vi får ofta frågan om vi inte vill stanna kvar här i Mexiko. Det skulle ju vara fullt möjligt att bosätta sig här och det finns många fördelar, varmt och skönt väder, man lever mer ute än inne, människorna här värdesätter relationer före saker (det tror jag vi gör hemma också egentligen men vi är nog många som dras med i att det är så mycket vi behöver när det vi behöver mest är att vara med de vi tycker om), smaken på alla grönsaker och frukter, att cykla eller gå till de flesta ställena och att alla människor, även de som jobbar hårt, tar livet sakta och de flesta för att inte säga alla har tid att stanna när man möts, fråga hur det är och prata en stund. Det är ju ofta vi själva som skapar den där stressen man kan känna ibland, finns mycket att lära av mexikanernas inställning till livet, det mesta kan vänta, men mötet med människor, mötet med den du har mittemot dig, kan inte vänta. Snacka om att prioritera rätt.

Vi trivs väldigt bra, det kändes hemma när vi kom tillbaka efter tre veckor i Sverige och vi har hittat ett sammanhang och vänner som vi gillar och träffar. Och Frank börjar lära känna fler barn i skolan. Som idag när vi efter att ha spanat på hästarna som rör sig utanför Franks förskola, stannade till på La Postal på vägen hem och åt glass och stötte på Marina, en tjej i Franks skola. De lekte i en timme ihop, hon pratade spanska och Frank engelska.  När vi skulle gå upptäckte jag att Frank plockat alla blommorna i den främre rabatten för att ge till Marina, som kikade på mig och log ända upp till öronen.

img_7087img_7089img_7078

Ändå vill vi tillbaka. Vi saknar alla tre våra vänner därhemma och våra storfamiljer. Jag saknar mina kollegor. Och det blir bara tydligare ju äldre man blir tycker jag, att det är ju det som betyder något, att vara nära de man gillar att hänga med.  Att kunna få stöd när man behöver det och att kunna vara ett stöd när någon annan behöver det.  Att dela saker. Det är få saker som gör mig så lycklig som ett innerligt och bra samtal med någon. Vi skulle säkert komma dit även här en dag, att få riktigt nära vänner men jag vill inte förlora de jag har hemma och jag vill träffa dem oftare än en gång om året. En annan sak är också att Sverige är så vackert, det finns så mycket naturlig och orörd natur som är tillgänglig för alla, det är verkligen helt fantastiskt. Vi saknar Fagerholm, vår lilla by, den totala tystnaden, att gå ut genom dörren och vara mitt i skogen, ingen gatubelysning, bryggan och havet 10 minuters promenad från huset och härliga grannar runt knuten. Nu tänker ni nog att jag har glömt mörkret och det ruggiga vädret som sträcker sig långt in på vårkanten, och ja, lite glömmer man nog bort det när man har 27 graders värme och sol nästan dagligen, och den ruggiga och mörka delen är inget jag längtar efter, även om en vacker vinter med snö och fina isar är underbart, men det finns så mycket annat som överväger med Sverige, tycker jag.

I maj ska vi hem och njuta av Sverige men fram tills dess ska vi ta vara på alla fantastiska saker som finns här. Livet är så vackert även om man får lite taggar längs vägen. Kanske att det t o m upplevs som ännu vackrare just för att man ibland drabbas av de där taggarna…

 

 

 

Farväl i Skåne

Mycket känslor, tankar och minnen under dessa knappa tre veckor som jag varit i Skåne.

På planet över till Sverige var jag helt tom, jag satt bara och stirrade rakt framför mig hela vägen till Sverige, jag var nog i någon form av chock. Pappa har ju varit med om så mycket de senaste 10 åren och varje gång har han bara borstat av sig och fortsatt framåt., alltid framåt. Tröttare för varje år men med samma positiva inställning. Han har alltid hittat glädjeämnen och valt att fokusera på dem istället för de begränsningar livet medförde honom ju äldre han blev. Det var som en vän till pappa beskrev, ” Jag träffade honom ofta på ICA Maxi och där kom han med sin kundvagn och fick ta tre steg i taget för att orka, men trots det med ett ledande på läpparna och med bus i blicken och med några omtänksamma ord på vägen. Och där kom jag från en löprunda på Järavallen och tyckte dagens runda var lite seg och hade beklagat mig för min fru. Folke gav mig perspektiv och han var en sann inspirationskälla för hur viktig ens inställning till livet är.” Livet ska levas fullt ut så länge det går, det var nog pappas devis.

IMG_0599_f

Jag minns inte mycket av min mammas begravning. Pappa fixade allt och jag var som i ett töcken av tomhet, sorg och tårar som aldrig ville ta slut. Den här gången var det annorlunda. Jag och mina systrar planerade och gjorde alla förberedelser tillsammans. Visst har vi gråtit mycket, men också pratat om alla vackra minnen och skrattat åt roliga situationer och vad pappa skulle sagt och gjort. Vi pratade mycket kring hur vi skulle göra begravningen så fin och ljus som möjligt, såsom pappa önskade. Vi fick förmånen att träffa fantastiska människor längs vägen. Annika, på begravningsbyrån var en av dem, så varm, lugn, omtänksam och så engagerad. Tog emot oss kvällstid och vi fick ringa henne dygnet runt vid frågor och funderingar. En eftermiddag träffade vi Eva, prästen, också en underbar person. Vi satt i många timmar i pappas hus och pratade om pappa och våra minnen av honom och sedan gled vi in på diskussioner om livet och hur vi väljer att leva det, en väldigt fin eftermiddag. Eva skrev knappt ner ett ord under de timmar vi pratade men berättade många detaljer från denna eftermiddag på begravningen. En väldigt fin egenskap att kunna lyssna med sådan närvaro.

Vi bestämde oss för att höra av oss till alla kontakter i pappas telefon samt de som fanns i hans adressbok för att meddela om hans bortgång. En del av personerna känner vi eller känner till, andra var för oss okända personer. Detta var nog det bästa vi gjorde. Alla ville dela med sig av sina fina minnen med och av Folke och jag blev så rörd. Inte visste jag att han hade en sådan viktig och stor plats i hjärtat hos så många människor. De vi kontaktade blev också så tacksamma för att för att vi hörde av oss personligen. Detta är något jag ska ta med mig till andra, liknande situationer, det personliga mötet är så viktigt, och att få känna sig personligt inbjuden.

Mycket av tiden gick till planering av begravning och möten med människor, fysiskt eller på telefon. Det kändes som att dagarna gick så fort men att tiden stod stilla. Det som inte är väsentligt får inget utrymme och alla sinnesintryck blir så skarpa, det är som att förlusten och sorgen får en att verkligen stanna upp och känna livet till fullo. Frank följde med mig på nästan alla möten och har fått se alla mina tårar, jag vet inte vad jag skulle gjort utan honom. Han är så klok och så underbar. Min alldeles egen coach. När det var dags för sista avskedet av pappa i S:t Olofs kapell i Lund ville Frank rita en teckning till morfar. Han satt först länge och funderade och sedan ritade han länge länge. När jag sade att det var dags att gå så sade han:”Mamma, vi kan inte ha bråttom, att rita kärlek tar tid.”På teckningen fanns Frank, jag och morfar (med en stor mun då han alltid var glad), smultron och rabarber som Frank brukade plocka tillsammans med morfar på sommaren, en snöboll (så att morfar minns att han dog på vintern), mina tårar, morfars katt, solen (som alltid ska skina på morfar) och Franks kanelbulleaffär (så morfar kan komma och fika när han vill).

img_6679

Ibland bröt vi oss ut ur bubblan av minnen, sorg och planering och lät livet som är här och nu ta plats. Frank och jag var på hinderbanegympa för barn och vuxna på Gerdahallen i Lund (mycket nostalgi från studenttiden, t o m samma instruktör…). Systrarna och jag åkte till kallbadhuset i Bjärred och bastade och badade i det 2-gradiga vattnet. Jag och Cissi gick en långpromenad längs havet och pratade om allt mellan himmel och jord. Frank fick hänga med både ”små” och ”storkusiner” vilket gjorde honom så glad. Alexander (Franks kusin)och Lotta, min syster, fyllde år under tiden vi var i Skåne och vi passade på att umgås och göra något ihop dessa dagar, fina stunder med familjen.

Begravningen blev precis så fin och ljus som vi hoppats på. Prästen pratade om Folke och livet på ett så fint sätt, tror det berörde många som var där. Solosången var också fantastisk. Och att efteråt se alla människor prata om pappa och dela minnen och hur de kände honom. Sorlet. Jag hade förberett ett tal men visste inte om jag skulle kunna prata men kände mig just då ovanligt lugn och samlad och det kändes viktigt att få säga några ord. Pappa gjorde under de senaste åren inlagda gurkor från sin mammas recept, och åkte runt och delade ut till de han kände. De var väldigt populära så produktionen gick het om somrarna. Vi upptäckte att det fanns en del burkar kvar i förrådet så dem fick de som ville ta med sig hem, tillsammans med godis från BUBS, kusinernas godisfabrik (de som gör hallon/lakrits-skallen). Det var visst prästens favoriter, så hon fick ett gäng påsar med sig hem.

 

 

img_6791

Jag är så rörd, varm i hjärtat och tacksam för alla som kom på pappas begravning. För min familj, storfamilj, släkt och vänner.  För alla fina meddelanden, samtal och omtanke jag fått. Det har betytt så mycket för mig.❤️

Saknaden av min varma, generösa, positiva, omtänksamma, busiga, smarta, drivna och underbara pappa kommer att bli stor.  Jag ska göra mitt yttersta för att ge Frank lika mycket kärlek, närvaro och trygghet som han gav mig.

Frank_nalle

 

Tack för att du vågar störa

Ett dygn har gått, ett dygn när du inte längre finns kvar i mitt liv, min älskade pappa.  Tomheten och saknaden gör så ont, det värker i mitt bröst. Allt jag gör, ser och tänker väcker minnen av dig. Så många fina minnen.

Jag och mina systrar har under dagen pratat med släkt och vänner till pappa. Jobbiga samtal att ringa men också fint att få lyssna till alla vackra minnen. De fina egenskaperna återkommer i samtal efter samtal. Ett stort hjärta, omtänksam, alltid tid för alla, positiv och glad, gav så mycket energi, smart och kul att prata med, och såg alltid möjligheter. Jag tror och hoppas att han visste att det var så människor upplevde honom för jag tror inte att det är sådant vi i allmänhet säger till varandra när vi är i livet. Om du tänker något fint om någon, vad den gör för dig, men kanske än hellre hur den är mot dig, håll det inte inom dig, säg det. Du kommer må bra av att berätta och den som tar emot dina ord kommer uppskatta att du sade dem.

När saker händer som berör oss djupt står tiden plötsligt stilla och naturens alla intryck blir så tydliga, så påtagliga. Vågorna som med sin kraft slår in mot stranden. Syrsornas vackra sång om kvällen. Solnedgången som sprider sitt varma sken över havet och bildar ett magiskt mönster på himlen.

Frank och jag cyklar in mot byn. På vägen in hör vi tonerna av låten Stand by Me. Frank säger, ”Mamma, jag tror både sången och färgerna på himlen är för morfars skull. Jag är ledsen för han var så snäll, och så hade han så goda smultron och rabarber och så gillade han mig. Och så är jag ledsen för att du är ledsen mamma. Men du har mig och pappa, det är väl ändå bra?”

Det är så lätt att lägga på sig ett dåligt samvete, man kan ju alltid göra mer för de man älskar. Jag vet att dessa tankar inte leder någonstans och jag vet att jag och pappa fick så många fina stunder, samtal, gråt och glädje tillsammans. Jag ska försöka njuta av dessa. Jag ska verkligen försöka. Men först måste jag få sörja.

Dikten nedan har jag lånat av en klok person, jag tycker så mycket om den.

Du kan gråta varje dag över att han är borta.

Eller du kan le för att han har levt.

Du kan sluta dina ögon och be att han kommer tillbaka.

Eller du kan öppna dina ögon och gråta över att han lämnade dig.

Ditt hjärta kan vara tomt för att du inte kan se honom

Eller det kan vara fullt av den kärlek du kände

Glädjen över att du har känt honom.

Du kan vända dig från morgondagen och sörja gårdagen

Eller du kan vara lycklig imorgon för att han var en del av ditt liv igår.

Du kan komma ihåg honom med ledsamhet att han är borta.

Eller du kan ära hans minne och låta det leva vidare.

Du kan gråta, stänga din själ, vara tom och vända ryggen mot livet.

Eller du kan göra det han ville – Le, öppna dina ögon, älska och gå vidare.

                       

 

 

Min älskade pappa

På morgonen idag fick jag vet att min älskade pappa somnat in för gott. För bara några dagar sedan pratade vi som vanligt via videosamtal. Han var glad och vi skojade och skrattade som alltid när vi pratade.

Det sista han skrev till mig var att han tackade mig för att jag finns och jag tackade honom för att han finns. Nu finns han inte längre. Jag kan inte ta in, vill inte ta in, det gör så fruktansvärt ont. Min pappa var (är) en av de absolut viktigaste och närmaste personerna i mitt liv.

När jag förlorade min mamma för många år sedan var det så mycket vi inte hade hunnit prata om. Det gick väldigt fort från det att jag fick veta tills det att hon dog. Jag vågade inte, kunde inte och var inte redo att prata och fråga om det jag nu i efterhand hade velat veta och fråga om.  Det är fortfarande ett öppet sår hos mig och något som inte känns helt avslutat. Jag var inte mogen/vuxen nog att prata om det jag hade velat prata om.

Pappa och jag fortsatte på samma sätt i flera år efteråt, vi pratade inte på riktigt, men en dag när mitt dåvarande förhållande tog slut orkade jag inte längre hålla uppe någon fasad utan lättade mitt hjärta för pappa. Jag bodde hos honom en hel sommar. I början sade han inte så mycket men efter ett tag började även han att lätta sitt hjärta och prata om det som varit svårt och jobbigt i livet. Eter den här händelsen har jag känt att vi har kunnat prata om allt.  Vi har inte alltid varit ense, men vi har varit öppna och ärliga mot varandra.  Och vi har pratat om livet såväl som döden. Och vi har berättat för varandra att vi älskar varandra.

Jag beundrar min pappa på så många sätt. Han har varit sjuk i flera omgångar de senaste 10 åren men alltid rest sig upp och kommit tillbaka, han hade så mycket j-vlar anamma och såg alltid att allt var möjligt. Något jag fått med mig i livet och är innerligt tacksam för. Han hade ett väldigt stor hjärta och var en otroligt omtänksam och generös person. När jag blev ordentligt sjuk för några år sedan pratade vi öppet om hur jag mådde och att jag vissa dagar inte längre såg en mening att fortsätta. Han ringde mig varje dag och skickade böcker och tidskrifter för att hjälpa mig att komma tillbaka. Den värmen och omtänksamheten kommer jag aldrig att glömma.

Det värmer i hjärtat att han fick träffa och lära känna Robban och Frank så jag kan dela mina minnen av honom med mina närmaste. Frank och pappa hade en speciell relation och Frank hade redan planerat att åka ner till Skåne i sommar och hälsa på morfar och fånga krabbor från bryggan i hamnen.

Det kanske är en klyscha att det enda vi vet och med säkerhet har är nu, men det är precis så det är. Det som varit kan vi inte påverka, om det som kommer vet vi ingenting men det som är nu, vad vi gör, säger och hur vi väljer att leva just nu, det kan vi påverka.

Säger du till dem du älskar att du älskar dem? Lägger du din tid på de du älskar och på det du tycker är viktigast i livet? Finns du där för dem du älskar när de behöver dig? Berättar du för dina närmaste om det som är svårt och jobbigt? Om de är dina vänner kommer de att orka lyssna och ge dig det stöd du behöver. Det är så lätt att ta saker och personer för givna och tycka att det är så mycket vi ”måste” göra men en dag är de eller vi borta, för alltid.

Vila i frid min älskade pappa.