Vi har lämnat Mexiko med fina minnen och varma hjärtan

Nu har vi lämnat vår lilla by Bucerias i Mexiko och tagit oss till Kalifornien där vi stannar en vecka för jobb och för att hälsa på vänner innan vi rör som mot Sverige i nästa vecka.

Sista tiden i Mexiko har varit som en berg- och dalbana i känslor. Så tacksam för att vi fick och tog möjligheten att uppleva detta äventyr tillsammans och ledsen för att lämna vänner och miljöer vi har kommit att gilla starkt här. Tanken på att komma hem och att min älskade pappa inte längre finns där gör det lite extra sorgligt att åka. Samtidigt ser vi fram emot att få komma hem till vackra Ingarö, skogen, havet och tystnaden, och att få hänga med alla människor vi saknat.

Innan vi begav oss passade vi på att göra sådant som vi tänkt men som inte riktigt blivit av innan.

Cyklade runt i vår lilla by. Vi har oftast kört Frank till skolan på morgonen och tagit med cykeln och sedan har jag cyklat dit och så har vi cyklat hem tillsammans, cirka 4 km. På vägen hem har vi flera gånger i veckan stannat på Postal, en mysig restaurang och ätit glass, druckit kaffe och jugo verde (deras goda gröna juice med selleri, annans, persilja och kaktus).

 

img_9329

Vi gjorde en Family Art Workshop med vår vän Nova på konstgalleriet Hacienda de Arte.  Riktigt kul var det och inte helt oväntat var Frank mer vågad i sina val av färger och kombinationer.

img_9377img_9390

 

Vi bakade fantastiskt goda svenska kanelbullar. Vi fick ett paket med alla ingredienser från Sverige av vännerna Erik och Charlotte, när de var här. Vi hade avtackning på Franks skola och bjöd på bullar, syltkakor och frukt.  På Franks skola ritade alla barnen en teckning till Frank och det blev många kramar och tårar.

 

 

Vi åt på Takerian, som varit vår kvarterskrog/vårt ställe på gatan, sedan vi kom. Vi fick tårar i ögonen när vi skulle lämna dem. Byns bästa tacos och tillbehör. Det är så här vi kommer äta tacos framöver. Någon som vet varför man använder köttfärs till tacos i Sverige? Förekommer aldrig här. Olika typer av kött eller fisk eller grillade grönsaker och sedan en massa goda tillbehör såsom bönor, fyra typer av salsor i olika styrkor, inlagd rödlök med habanero, guacamole, kål, koriander, lime, gurka och rädisor.

img_6867-1

Vi har såklart badat och badat och lekt och spelat fotboll på stranden.

img_9302img_9312

Jag besökte vår lokala marknad och söp in atmosfären och luktade på alla goda frukter och grönsaker. Som jag kommer att sakna dem. Om man köper tex en grön avocado är den perfekt dagen efter, och den smakar så mycket.

img_9405-1

Vi har sagt adjö och kramat om vänner. Jag har kommit när en väldigt fin person från Kanada som jag umgåtts en hel del med. De hyr ut sitt hus i Kanada och lever på de pengarna i Mexiko. Hon och hennes familj lever tillsammans på heltid, barnen har home schooling och de gör många av dagens aktiviteter tillsammans. En annan typ av liv. De har en väldig närhet i familjen och fokus är mer på att vara än att göra.

Nu, när vi befinner oss i Los Angeles, kan jag känna att vi verkligen fått mycket tid ihop och att vi påverkats av den sköna, lugna lunken och all värme hos människorna som finns i landet. Både Robban och jag har blivit än mer närvarande och lyhörda mor varandra och mot Frank och vi har verkligen så kul ihop, jag och min lilla familj. Så mycket kärlek.

img_8659-1

 

En annan syn på livet

Vi har alla läst Camillas inlägg om hur man ser saker ur ett annat perspektiv när man som vi, är iväg och lever i ett annat land med annan kultur, sedvänjor, klimat och prioriteringar. Men det är inte denna andra syn på livet jag tänkte skriva om, utan med min mer praktiska läggning blir det helt enkelt min syn på livet. Är man Kjellénare i grunden vill man ju inte blotta sig totalt, ni kommer därför få hålla tillgodo med min syn på livet här i Mexiko.

Den korta versionen går såhär ”Gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch. Samma sak händer imorgon”. Det låter kanske lite tragiskt när Ebba Grön beskriver det, men det är faktiskt både kul och utvecklande och långt ifrån tristess. Dessutom är jag ledig alla kvällar och i princip alla helger, något som mer är undantag än regel när vi är hemma i Sverige.

havet

Jag hade tidigare en kortare period i livet då jag tänkte att jag skulle växa upp och skaffa mig ett riktigt jobb, men vi vet ju alla hur det gick… Jag trivs verkligen med att jobba som coach, jag känner att det är meningsfullt och jag har världens bästa arbetsplats, havet. Så lång skiljer sig inte jobbet här i Mexiko så mycket från jobbet i Sverige. Skillnaden här är att jag är en del av något större, jag är inte lika ensam i min roll som coach utan jobbar nära flera andra coacher och vi hjälps hela tiden åt att utveckla varandra och vår coaching-metodik. Vi ger ständigt varandra feedback och jag känner verkligen att jag har utvecklats under tiden här. Kul att jobba på ett ställe där man hela tiden ser utvecklingspotential i allt och alla, det går alltid att förbättra saker och man nöjer sig aldrig med att något är ”bra”. Måste också säga att det är rätt skönt att vara heltidsanställd, jag vet att jag kan lägga den tid jag behöver för att göra upplevelsen så bra som möjligt för de jag coachar.

Vi har verkligen haft en underbar tid här i Mexiko, även om det är först nu på slutet, med hemresan runt hörnet, som man verkligen börjar inse hur bra vi har det. Trots detta känns det som vi alla är redo att komma hem, inte för att vi nödvändigtvis känner oss klara här, utan mer för allt det härliga därhemma och alla underbara vänner och familj.

Till sist vill jag passa på att tacka min underbara fru, hon får fram det bästa ur mig, stöttar mig i vått och tort och utan henne hade vi aldrig fått möjligheten till detta fantastiska äventyr!

IMG_3563

/Robban

PS: Vi har redan beslutat att det inte blir någon fortsättning här i Mexiko till nästa säsong, men bollen är redan satt i rullning för nästa äventyr…

Påsk och tre veckor till vi lämnar Mexiko

Påsken är här och mexikanarna rör sig mot kusten. Långa resor för många, så det gäller att göra det bekvämt för sig…

img_9015

Det är drygt tre veckor till vi åker hem. Tänk att i början när allt var nytt gick tiden långsamt och det kändes som vi skulle vara här hur länge som helst och efter jul har tiden bara rusat iväg och snart är det dags för hemfärd.

Igår sade vi adjö till farbror Urban som har varit här och hälsat på oss en vecka. Så härligt att se alla som kommer hit gå ner i varv, få tid för reflektion och bara landa. Tror havet, värmen, alla härliga leenden från mexikanarna och att vara utan tider och planer har den effekten på oss.

Robban jobbade hela förra veckan så jag fick möjlighet att lära känna hans bror lite bättre, kul. Och Frank var väldigt glad att få hänga och leka med Ubbe. En dag hyrde vi SUP-brädor och paddlade över till Robbans jobb på andra sidan viken, åt en glass, fick skjuts ut ur hamnen med Robban och sedan fick vi en fin tur tillbaka med vågorna och vinden i ryggen.

Fick även med mig Ubbe på yogan som jag släpar med alla på som kommer hit. Vill inte att någon ska missa de bra passen med Lacie, så bra mix av smidighetsträning, core och stretch. Kanske är det t o m något han vill fortsätta med hemma i Sverige.

En kväll efter Robbans jobb tog vi oss till en nästan alldeles egen strand (lite klättring för att komma dit men det är ju bara kul). Väldigt fin strand att bada från och så träffade vi herr Eremitkräfta. En annan kväll visade vi Ubbe Monkey Montain, berget med den vackra utsikten över havet och solen som sakta går ner i horisonten. Alltid så imponerad av Frank som orkar halvspringa den 1,5 h långa turen upp på toppen och sedan jogga ner igen. Efter turen blev det sen middag på surfhaket i närheten där de lagar väldigt smarriga pizzor i en stor vedeldad utomhusugn.

img_8947

Vi avslutade påskveckan med en supergod middag på ”The blue shrimp” i Punta Mita där de lagar mat på ett utmärkt sätt med lokala råvaror, mycket fisk och skaldjur. Frank älskar stranden nedanför där man kan hitta massor med snäckor och stenar. En riktigt mysig kväll och ett finns avslut på veckan med Ubbe.

Idag sitter Frank och jag på balkongen och äter en sen frukost, lyssnar på vågorna från havet och filosoferar om livet här och därhemma i Sverige. Jag frågar Frank vilken mat han gillar bäst i Mexiko och det är tydligt att preferenserna har ändrats en del sedan vi kom hit. Jag får som svar:

  • Bröd och bönor (tortillas som man doppar i bönor som kokat ihop med kryddor)
  • Tacos (med bönor och lime i)
  • Grillad bläckfisk (som äts med grönsaker och lök)
  • Sådan där rå tonfisk (tonfisk-sashimi)
  • Grillade räkor på spett (som de säljer på stranden för 30 pesos, d v s 15 kr)
  • Musslor i sås (han menar i vitt vin, lök och vitlök)
  • Avocado
  • Minimorötter
  • Vattenmelon
  • Jordgubbar
  • Spagetti och tomatsås

Vi pratar om hur det kommer att kännas att komma hem. Frank längtar efter vårt hus, sitt rum, kompisarna och kusinerna.  Han vill mest leka när han kommer hem säger han. Jag ser fram emot att springa i skogen precis utanför huset, sitta på terrassen i tystnaden, ta kvällsdopp i havet, cykla i skogen, och såklart träffa vänner och familj.

Sedan frågar Frank: Mamma vad ska du bli när du är stor?

Jag: Ja, jag är ju ganska stor redan svarar jag men kanske klokare och kanske än bättre på att ta saker som de är, att gilla läget. Vad vill du bli när du är stor?

Frank: Jag ska nog inte bli något, mest ha kul och kramas och så. Och bo på ett berg och titta på utsikten.

Jag: Det låter ju som en härlig plan, men kanske kan vara kul att hitta på något också?

Frank: Då ska jag nog bli bowlingproffs och så kan jag ju hjälpa de som har det svårt.

Jag: Svårt, hur då menar du?

Frank: Ja, de som inte har så många leksaker som jag eller de som är ledsna och så, de behöver ju extra många kramar och jag är ju bra på att kramas.Förresten mamma, du vet den där teckningen som jag ritade till morfar? Det var mest för din skull. Jag saknar ju också morfar men inte lika mycket som du. Jag ville bara att du skulle bli glad. 

Jag: Det var fint gjort tycker jag. Tack. Du har ett stort hjärta.

Älskar våra samtal. Så mysigt att bara sitta och filosofera och prata med Frank. Han lär mig så mycket. Bästa av stunder.

img_9049

Family Surf in Sayulita

Robban och jag har varit ute och surfat en del sedan vi kom hit, både med och utan instruktör. Frank har, efter några rejäla kallsupar innan jul, varit lite skeptisk till stora vågor och inte velat haka på.

Av Lacie, min yogalärare och Franks Kung Fu-lärare, fick vi höras talas om en tjej, Risa, som driver ett ställe, Surf it Out, i surfmeckat Sayulita. Risa, som tävlat världen över, skulle vara grym som instruktör för barn och familjer och en väldigt härlig person.

Vi träffades tidigt en lördagsmorgon. Det var nästan tomt på stranden, vågorna var perfekta för oss nybörjare och andra surfare inte hunnit vakna ännu. De hade en riktigt bra genomgång av grunderna och typiska misstag man ofta gör som nybörjare. Frank var till en början ganska avvaktande så medan Robban och jag gav oss ut med hennes partner, gjorde Risa sandbollar med Frank på stranden.

När vi surfat tidigare har vågorna varit rätt jobbiga att ta sig ut i och vi har varit helt slut efter en dryg timmes surfande. Här kunde man flyta ut med strömmen, paddla lite lätt inåt och sedan komma upp på vågen. Sådan skillnad. Och instruktörerna var grymma, vi fick så mycket bra tips som direkt gjorde skillnad. Robban och jag blev bitna. Det här skulle jag kunna göra mycket av. Så kul.

I slutet av lektionen fick vi med oss Frank ut och han fick testa att åka på knäna in på brädan. Som han skrattade. Han ville bara åka igen och igen. Vi fick höra att de har barnkurser två eftermiddagar i veckan så får se om vi kan få till mer surf för Frank (och oss…).

Kanske vi av surfen kan lära oss att vi inte alltid kan styra allt, utan mycket blir som det blir, det gäller bara att kunna anpassa sig till ändrade förutsättningar och omständigheter. Och bara hänga med. Mindre kontroll, mer flow.

R m bräda

 

 

 

 

 

Vänner & Familj

Under den här tiden i Mexiko, med allt vad den inneburit, både glädje och sorg, påminns man gång på gång om hur viktiga de är, sin familj och sina vänner. Jag kommer ofta på mig själv med att tänka hur otroligt tacksam jag är över att jag får ha så fina människor runt omkring mig.

Förra veckan kom en av dessa fina personer hit och hälsade på oss.  Vi satt på balkongen och pratade om livet, surfade vid den mysiga stranden La Lancha, promenerade en bit bort på stranden för yoga och lunch. En kväll åkte vi till den lilla kustbyn San Pancho och hängde på den avslappnade stranden, strosade i butiker och åt god mat.

Den bästa maten den veckan fick nog ändå här hemma i lägenheten. Paret vi hyr av hade tidigare tipsat om att Mari som är lite allt-i-allo här i huset är väldigt duktig på att laga mat. Vi frågade om hon hade tid och lust att laga något till oss en kväll, vilket hon gärna ville. Det var så kul att se alla spännande kryddblandningar hon gjorde i köket. Så mycket inspiration. Till förrätt bjöds vi på Ceviche, en tonfisk-sashimi, lite asiatisk-inspirerad och så den klassiska, ”Shrimp Aguachile”, färska råa räkor som fått marinera i en salsa på gurka, lime, serrano-chili och koriander.Till huvudrätt fick vi grillade räkor med en supergod marinad och ris med koriander och annat gott. i Här äter man väldigt sällan riset som det är utan det är ofta en massa goda kryddor och blad i. Det är var bland de bästa middagar jag ätit, så smakrikt, lagom stark hetta och med den goda lime:n som bryter av. Vi tyckte allihopa att Mari borde öppna restaurang men hon kände att det skulle bli för mycket jobb, synd, hennes restaurang skulle vara välbesökt.

Sista kvällen innan det var dags för Tanja att åka hem tog vi oss till Litibu och det charmiga stället Litibu Grill, där vi låg i hängmattor, drack Caipirinhaoch åt guacamole. God mat, härligt sällskap och vacker vy över havet.

Ja, vad vore livet utan vänner. Det är verkligen det vi längtar mest efter, att få träffa våra familjer och vänner därhemma. Samtidigt har vi nu börjat få en del vänner här och när vi de senaste dagarna har börjat berätta att det bara är fem veckor kvar tills dess att vi lämnar Mexiko har det infunnit sig en viss sorgsenhet och jag och Michelle, som kommit att bli en nära vän, har vid de senaste tillfällena vi setts fått tårar i ögonen båda två när vi ska säga hej då. Hennes son Frank och Liam har också funnit varandra. Igår kväll var det Art Walk och Liams pappa, Grant, spelade gitarr på ett konstgalleri där killarna också går på Kung Fu. Killarna lekte barfota på gatan och hade torsdagsmys i bakluckan på deras bil, med popcorn och chips.

Det finns mycket att sakna i detta underbara land som bara är.

Pyramiderna

Många mexikaner jag har pratat med inför min resa till Mexiko City har gång på gång sagt att jag inte får missa pyramiderna i Teotihuacán. Jag var lite tveksam då de ligger en bra bit utanför staden och enda chansen jag hade att åka dit var idag, söndag, vilket skulle betyda många människor. Jag bestämde mig för att åka dit men såg till att komma iväg tidigt på morgonen. Det var nästan inga bilar ute, men däremot landsvägscyklister i enorma klungor och vid sidan av vägen hästar och ryttare som vallade får.

På vägen ut passerar vi en förorten Ecatepec där husen med olika färger ligger tätt tätt i sluttningarna på berget. Det finns en gondol, som byggts för att kunna frakta byggnadsmaterial och annat upp- och nerför berget. Människorna som bor på berget erbjuds nyttja gondolen gratis och många använder den för att ta sig ner till stationen i dalen där kollektivtrafiken sedan tar dem vidare.

img_8525

Efter en timme kommer vi fram till staden Teotihuacán. Längs vägen syns hus med vackra målningar på fasaderna. Det är rätt kul med alla färger i det här landet som kontrast till det mer nedtonade vi är vana vid hemma.

img_8401

Vi passerar en myllrande söndagsmarknad med färsk frukt, kryddor, tacos, jamaica-dricka och en massa mer. Skoputsaren är på plats. De finns i varje gathörn med sin lilla vagn och är frekvent besökta. Barnen leker med rockringar på gatan. Musikanterna håller på att ställa upp sina instrument och gör sig redo för dagens söndagskonsert.

När vi svänger runt nästa gathörn ser jag pyramiderna på avstånd. Det finns en massa olika ingångar men jag hade fått tips om att det var smartast att ta den tredje ingången då den ligger längst bort. Rekommendationen visade sig vara klok, jag promenerade bara rakt in och möttes av den gigantiska pyramiden ”Solen”, som är den tredje största bevarade pyramiden i världen med en höjd på 70 meter och med bredd på 222 meter. Väl uppe på toppen fick man en fantastisk vy över området och den andra stora pyramiden, ”Månen”. Pyramiderna byggdes 600 år fKr, på Mayatiden. 1987 hamnade de på Unescos världsarvslista.

Efter några timmar på plats började det komma mer och mer folk och jag bestämde mig för att ta mig till ingång nr 5 där restaurangen La Gruta skulle ligga insprängd i berget. Även om det vara lite av en turistmagnet så var det ändå ett häftigt ställe med god mexikansk mat. Jag provade deras enchiladas med olika fyllningar och tillhörande salsor.

img_8481

Innan det var dags att åka tillbaka till lugnet på den västra sidan av Mexiko ville jag besöka Palacio de Belles Artes, den vackra parken i anslutning och strosa på några ytterligare gator. En väldigt vacker stad och mycket spännande att utforska.

 

 

 

 

La Ciudad de México

Jag sitter på terrassen på hotellet där jag bor. Det är lördag kväll, på avstånd hörs svag musik, en dialog på spanska och några syrsor. Jag kan inte riktigt förstå att jag befinner mig i en stad med 9 miljoner invånare.

img_8390

Mexiko City har verkligen överraskat mig på ett positiv sätt. Egentligen är jag ingen storstadsmänniska men en del städer är verkligen fascinerande. De flesta gator kantas av träd och blommor och det finns gott om stora vackra parker där man kan strosa omkring och slå sig ner på en vacker bänk. Staden känns levande men ändå lugn. Precis som i Bucerias (där vi bor) är tempot och attityden helt fantastisk och detta trots att så många människor delar och ska ta sig fram på en begränsad yta.

Resan hit hade tre syften; jobb, träffa gamla vänner och få en bild och känsla av huvudstaden i det land vi valt att bo i under åtta månader. Tack vare de två första punkterna fick jag också tips som är värdefulla både för jobbet och för mig privat.

En av höjdpunkterna var marknaden Bazar del Sábado i stadsdelen San Angel. Halva marknaden var inuti en vacker gammal byggnad där alla handlare hade sin egen lilla del och andra halvan var utomhus. Så mycket vackra saker. Keramik, kläder, kryddor, smycken och mycket annat. Många av handlarna stödjer människor på landsbygden genom att vara där och representera dem.

En annan höjdpunkt var att träffa Andres och Ramon, som jag lärde känna i Montreal när jag var där och pluggade för många år sedan. Trots att det var så länge sedan vi sågs kändes som igår vi satt där och pratade på en förfest i närheten av universitet.

b1b238fd-68a1-4da9-8bb0-7e58c0bd5f33

Vi klarade snabbt av de mer praktiska frågorna och hoppade sedan in på spännande diskussioner om klimatet (vissa av oss mer optimistiska än andra huruvida det finns en lösning eller om världen som vi känner den måste kollapsa för att det ska ske en förändring), politiska förebilder (känns som att det i så många länder saknas tydlighet och personer som faktiskt vågar ta ställning, som ger en känsla av äkthet och som man kan känna förtroende för), och sedan mitt favoritämne, filosofi. Vi pratade om huruvida det finns någon egentlig verklighet utanför våra egna tankar och vad som gör en handling värdefull (avsikten eller resultatet eller måste det vara både och..) etc. Love it.

Vi pratade också om teknologin. På många områden har den fört samhället och oss individer framåt men jag upplever att den också har en baksida. Den har möjliggjort att vi idag så enkelt kan ha kontakt med många människor världen över men gör den oss, eller kanske är det vårt sätt att hantera den, mer ensamma? Är vi lika närvarande i ett rum med andra människor? Odlar vi djupa relationer? Får relationerna ta tid? En av mina kollegor brukar säga att det där med kvalitetstid det är bara skitsnack, det som behövs är kvantitetstid, mer tid tillsammans helt enkelt.

När man är på egen hand och tystnaden får ta plats, kommer så mycket tankar, reflektioner, idéer, vissa positiva och andra mer utmanande. Jag gillar det. Jag behöver det. Tror vi alla behöver det, att bara få vara med sig själv och med avsaknad av allt brus som stoppar våra tankar från att växa och utvecklas.

 

 

Vänner

Förra veckan kom de äntligen hit, Franks kompis Lucas, hans bror Oscar och Erik och Charlotte. Vi hade alla tre sett fram emot besöket så mycket och ändå överträffades våra förväntningar. Vilken vecka, så mycket skratt och så många fina upplevelser. Alldeles varm i hjärtat.

Det är så härligt tycker jag när man under en dag både får göra något fysiskt och att sedan hänga, slappa, bada, snacka, äta god mat och bara vara. Precis så såg de flesta av våra dagar ut i veckan som gick.

Vi har gått på morgonpromenader, yogat utomhus, paddlat på brädor i höga vågor och mycket vind, tagit simturer i havet, besökt vatten-hopptornet (jag och Charlotte tog oss upp på den högsta punkten, ”isberget” och fick en rejäl åktur ner i vattnet…), ätit massor med guacamole och glass. Erik och Charlotte fick en surflektion med Alejandro vid den fina stranden La Lancha. Lite otur i starten med en bräda som flög upp och skapade ett minne av Mexiko i Eriks panna, men det hela avslutades med några fina repor vid  stranden Anclote med något snällare vågor. Vi besökte Franks favoritrestaurang, Takerian, som även blev Lucas favorit, så vi fick göra ett återbesök senare i veckan. Så många fräscha och goda tillbehör som man själv väljer efter önskad styrka och smak.

Den här veckan var det också vårfest på Franks förskola, vilket gav ett tillfälle för Frank att visa sin skola för Lucas. Vi hade fått instruktioner att pimpa ett ”fordon” i vårens tecken för att barnen skulle gå ett ”vårtåg”. När vi kommer dit visar det sig att barnen ska ”gå catwalk” med sitt fordon med nummerlapp och så ska föräldrarna rösta fram det coolaste fordonet. Inget av barnen verkade fatta grejen med catwalk och vinka till publiken. Robban och jag fattade inte heller grejen. Varför tävla om vilka föräldrar som lagt mest tid/pengar på att pimpa sitt barns fordon….. Kändes helt fel, så vi valde att inte rösta. Det serverades dock god mat och glass och det som är kul är att vi nu känner igen en del föräldrar och får möjlighet att prata med dem vid sådana här tillfällen.

Vi avslutade veckan med en tur på havet för att se valar och besöka ön och naturreservatet Islas Marietas. Det är första gången jag ser valar på riktigt och jag blev verkligen helt fascinerad. Otroligt stora och det känns så mäktigt att sitta så nära och se dem hoppa, leka, klappa med sin fena, blåsa ut vatten så det bildas ett stort ångande moln ovanför vattenytan och känna deras kraft i vattnet.  En bonus var delfinerna som dök upp vid sidan av båten och hoppade upp och ner på väg ut mot ön. Islas Marietas är en obebodd ögrupp en bit utanför kusten där vi bor. Öarna har skyddats från jakt och fiske och hålls under noggrann uppsikt av den mexikanska regeringen för att bevara den specifika faunan som finns därute. Sällsynta fiskar och fåglar har sitt hem vid öarna.  Man får inte lägga till med båt, utan vi fick hoppa av i stora vågor och simma in till stranden. Väl framme fick vi gå genom en liten grotta och kom sedan ut på en fantastiskt vacker strand som såg ut som bilden från ett vykort. På vägen hem bjöds vi på världens godaste Ceviche. Frank satt i mitt knä och vi kikade ut över havet, vågorna och vyn av land som sakta närmade sig. En underbar dag jag alltid kommer att minnas. Och så härligt att få dela den med min goa lilla familj och fina vänner.

Vi saknar så vår familj och våra vänner därhemma och än tydligare blir det när man väl träffas. Så härligt att få hänga med folk man känner, underbart okomplicerat och kul.

Idag när vi hade sagt adjö hade jag så önskat att jag hade kunnat ringa pappa och berätta om alla härliga upplevelser vi varit med om. Jag saknar så att dela mitt liv och mina tankar med honom. Och desto längre tiden går desto mer inser jag att han är borta. För alltid.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

San Francisco

Vi är i Mexiko på turistvisum, vilket gäller i 6 månader, så innan vi visste att vi skulle göra en tur till Sverige hade vi redan bokat en tripp till San Francisco för att komma ut ur landet några dagar. Hade vi vetat att vi skulle lämna landet hade vi gärna stannat i Mexiko och utforskat mer av detta fantastiska land och dragit in på en flygresa men nu blev det så här.

Första dagen i San Francisco spenderade jag och Frank i city (Robban skulle jobba en dag extra, en lite miss i planeringen…). Vi hade fått tips om Exploratorium, ett vetenskapsmuseum som var hur stort som helst och så mycket spännande att testa och lära sig. Allt från konst, till det marina livet, musik och mycket mer. Vi spenderade nästan hela dagen här och slappade sedan på hotellet där Frank upptäckte att alla kollade på basket och blev väldigt intresserad av att följa matchen mellan två lokala lag medan middagen intogs.

 

 

img_7135

img_7141

 

När även Robban var på plats tog vi en tur i stan och besökte några butiker vi spanat in. Väldigt fin stad men så många uteliggare, skrämmande att se så många utsatta människor, en hel del även ordentligt påtända. Vi beslöt oss för att lämna innerstan och gick en lång promenad längs kusten och spanade på Golden Gate Bridge och surfarna som låg i det kalla vattnet nedanför bron.  Väldigt fin kustremsa med väl ordnade gångbanor. Kändes också som att många cyklade i denna staden och det var väl utbyggt med fina cykelbanor och cykelfiler.

Nästa stopp på turen var Monterey Bay, ca 20 mil söder om San Francisco, där vi skulle bo resten av resan. Vi valde den långsamma vägen längs kusten, så många vackra platser.

På plats spenderade vi den mesta av tiden till att cykla och vandra. Frank cyklade över 2 mil flera dagar på sin lilla cykel utan växlar, riktigt impad av hans energi och vilja. Vi besökte Santa Cruz, där de gör superfina mountainbikes, som man fick låna och köra en superfin singeltrack längs kusten. En dag åkte vi söderöver och följde 17th mile drive längs Pebble Beach och ner mot Big Sur. Detta är nog en av de vackraste vägar vi kört på, så dramatiskt och häftigt landskap och havets underbara skiftningar i olika blå färger. Nere i Big Sur hade vi spanat in en vacker vandringstur som gick med utsikt över havet och sedan upp till en liten topp. Efter 3 h vandring uppför fick vi vända för att hinna ner innan det skulle bli mörkt, men vilka vyer, så otroligt vackert. Dagen avslutades med riktigt god mat med lokala råvaror på en liten stuga på vägen hem.

Efter flera dagar med cykling och vandring var vi (i alla fall Robban och jag…) rätt möra i benen så sista dagen i Monterey Bay fick bli en slappardag. Till Franks stora förtjusning besökte vi My Museum, där barn får lära sig hur olika yrken går till och testa på att vara kock, ambulansförare, läkare, brandman, skådespelare, konstnär etc.

img_7601

Sista dagen på turen spenderade vi i San Francisco. Frank och Robban hängde på stranden medan jag passade på att jobba lite och besökte flera fina butiker för att presentera några av de varumärken jag jobbar med.

När vi skulle hämta bilen framåt kvällen blev vi lite förvånade när det var alldeles tomt på gatan. Vi hade visst råkat ställa oss på en gatan där det var städdags på eftermiddagen. Bilen hade transporterats bort och det var inte direkt billigt att hämta ut den….Vi tröstade oss med en supergod middag på en vietnamesisk restaurang, Tin, ett måste om ni kommer dit. Inte dyrt och supergott.

img_7677

Nu är vi åter ”hemma” i Mexiko, härligt återseende. Vi förbereder oss nu för besök från Sverige. Frank är så förväntansfull, och vi också.

En casa en Bucerias.

Nu är vi tillbaka i livet och rutinerna i Mexiko igen. Förskola, jobb, morgonpromenader och löpturer, yoga, pokemon-monopol, bad och god mat.

img_6961img_6956img_6943img_6940

 

Ibland tänker jag att jag ska ringa pappa, och så slås jag av att han är borta.  Blir så ledsen när jag tänker på att jag aldrig mer får höra hans skratt, se hans glada och busiga ögon och krama honom. Men största delen av tiden känner jag tacksamhet, för att vi fick vara de vi är/var mot varandra och för att vi med åren som gick utvecklade en sådan fin och varm relation. För att jag vet (tror jag vet) vad han skulle säga om jag frågade något och hur han skulle se ut när han sa det. Han är liksom med mig fast att han är borta.

Man får en annan syn på allting när man utsätts för saker som påverkar en starkt. Små saker blir så tydliga och betydelsefulla.  Ett leende från den man går förbi, ljudet från den där speciella fågeln som bor utanför vår balkong, vågornas brus, solnedgången, sanden som är så mjuk och varm, havet som är salt, ens närvaro blir starkare och det är lättare att se allt som annars är så lätt att ta för givet.

Vi får ofta frågan om vi inte vill stanna kvar här i Mexiko. Det skulle ju vara fullt möjligt att bosätta sig här och det finns många fördelar, varmt och skönt väder, man lever mer ute än inne, människorna här värdesätter relationer före saker (det tror jag vi gör hemma också egentligen men vi är nog många som dras med i att det är så mycket vi behöver när det vi behöver mest är att vara med de vi tycker om), smaken på alla grönsaker och frukter, att cykla eller gå till de flesta ställena och att alla människor, även de som jobbar hårt, tar livet sakta och de flesta för att inte säga alla har tid att stanna när man möts, fråga hur det är och prata en stund. Det är ju ofta vi själva som skapar den där stressen man kan känna ibland, finns mycket att lära av mexikanernas inställning till livet, det mesta kan vänta, men mötet med människor, mötet med den du har mittemot dig, kan inte vänta. Snacka om att prioritera rätt.

Vi trivs väldigt bra, det kändes hemma när vi kom tillbaka efter tre veckor i Sverige och vi har hittat ett sammanhang och vänner som vi gillar och träffar. Och Frank börjar lära känna fler barn i skolan. Som idag när vi efter att ha spanat på hästarna som rör sig utanför Franks förskola, stannade till på La Postal på vägen hem och åt glass och stötte på Marina, en tjej i Franks skola. De lekte i en timme ihop, hon pratade spanska och Frank engelska.  När vi skulle gå upptäckte jag att Frank plockat alla blommorna i den främre rabatten för att ge till Marina, som kikade på mig och log ända upp till öronen.

img_7087img_7089img_7078

Ändå vill vi tillbaka. Vi saknar alla tre våra vänner därhemma och våra storfamiljer. Jag saknar mina kollegor. Och det blir bara tydligare ju äldre man blir tycker jag, att det är ju det som betyder något, att vara nära de man gillar att hänga med.  Att kunna få stöd när man behöver det och att kunna vara ett stöd när någon annan behöver det.  Att dela saker. Det är få saker som gör mig så lycklig som ett innerligt och bra samtal med någon. Vi skulle säkert komma dit även här en dag, att få riktigt nära vänner men jag vill inte förlora de jag har hemma och jag vill träffa dem oftare än en gång om året. En annan sak är också att Sverige är så vackert, det finns så mycket naturlig och orörd natur som är tillgänglig för alla, det är verkligen helt fantastiskt. Vi saknar Fagerholm, vår lilla by, den totala tystnaden, att gå ut genom dörren och vara mitt i skogen, ingen gatubelysning, bryggan och havet 10 minuters promenad från huset och härliga grannar runt knuten. Nu tänker ni nog att jag har glömt mörkret och det ruggiga vädret som sträcker sig långt in på vårkanten, och ja, lite glömmer man nog bort det när man har 27 graders värme och sol nästan dagligen, och den ruggiga och mörka delen är inget jag längtar efter, även om en vacker vinter med snö och fina isar är underbart, men det finns så mycket annat som överväger med Sverige, tycker jag.

I maj ska vi hem och njuta av Sverige men fram tills dess ska vi ta vara på alla fantastiska saker som finns här. Livet är så vackert även om man får lite taggar längs vägen. Kanske att det t o m upplevs som ännu vackrare just för att man ibland drabbas av de där taggarna…