Att anpassa sig

När man som vi gör nu bor till vardags i ett annat land inser man hur många utmaningar man möter som ny i ett land. Hur svårt det är att komma in en ny kultur vilket kompliceras ytterligare av att man inte kan språket. Jag blir än mer ödmjuk och insiktsfull kring hur svårt det måste vara för alla som kommer till Sverige (och dessutom har tvingats fly från sina hem, d v s de har inte, som vi, haft möjligheten att göra ett eget aktivt val att flytta). De möter, som vi,  en helt annan kultur och ett språk (svenska) som inte är sådär superenkelt att lära sig. Jag förstår att man, om det finns möjlighet, söker sig till andra människor från samma land. Hade det varit en massa svenskar här skulle det vara lätt att dra sig till dem (vilket jag redan gjort till den enda svenska jag hittat här:-)), det skapar ju en trygghet och det är enklare och man förstår varandra på ett annat sätt, man har ju delvis samma referensramar. När man inte känner någon är det väldigt lätt att hamna i ett utanförskap och det blir en ond cirkel, där man lätt tappar självförtroende och mod och isolerar sig istället för att göra just det man behöver, att söka kontakt.

Det jag ska försöka komma ihåg när jag kommer tillbaka till Sverige är hur lite det krävs för att uppmärksamma och bekräfta, att se varandra och hur mycket det gör för någon som inte känner så många eller inte har en plats i samhället (ännu).

Så trots att jag inte behöver tampas med en jobbig historia får jag kämpa med att försöka bli en del av samhället, det tar emot för att det tar energi, men när jag väl gör det ger det också energi. Om förra veckan var lite motig har den här veckan varit lite av en break through på det sociala planet.

Vår spansklärare Thania och hennes dotter Isabella är här varje onsdag och igår kom de som vanligt framåt kvällen. Även om fokus är att öva spanska börjar vi nu känna varandra lite, vi kan skratta ihop och vi kan börja fråga varandra saker som ger en bild av den enes och andres liv. Frank och Isabella börjar finna varandra och spelade spel, lekte kurrragömma och skrattade mycket. Vi åt pepparkakor (goda men smakade inte som hemma, hittar en ljus sirap här) och lussebullar (smakar som hemma) och hade en väldigt bra stund. Och så drack vi ”jamaica-vatten”, dryck gjord på växten hibiskus. Vi tycker den påminner om ngn saft hemma man kan inte riktigt komma på vilken. Mirjam, hade behövt dig här.

En annan händelse denna veckan var kalas (igen) hos en förskolekompis till Frank. Jag inser att inte alla på förskolan bjuds på alla kalas (förstår inte riktigt hur det funkar) men än så länge har vi blivit bjudna till samtliga och även om jag inte förstår varför känner vi oss välkomna. Väl på kalaset (denna gång kom vi drygt en timme för sent som sig bör) kände både jag och Frank oss mer bekväma (Robban jobbade). Jag kände igen och pratade med lite fler föräldrar och jag började också förstå ett ord här och ett ord där på spanska, vilket kändes kul. Sången alla sjunger där barnen försöker slå ner en piñata börjar också sitta nu även om jag säkert sjunger fel (men det gör jag ju oftast på svenska också så ingen skillnad..:-)..).

Kram på er alla där hemma, vi saknar er!

 

1:a advent

Efter en vecka när jag känt mig lite hängig, låg och lite ensam kändes det fint att få avsluta veckan med saker som gett mycket energi och glädje.

Frank var ledig i fredags så vi fick möjlighet att prata med förskolan hemma på Ingarö på morgonen, så mysigt att se alla. Efter lunch gjorde vi en korg med spel, vattenmelon, nötter, salta kex och iste och så gick vi ner till stranden. Gjorde ”hänga gubben” i sanden, byggde sandslott och badade i vågorna. Sedan blev d volleyboll-match i poolen och mys med spelande och fredagsmys. Framåt kvällen cyklade vi in till byn för god italiensk mat, gott vin och limoncello.

På lördagen åt vi långfrukost och kände att vi var sugna på att röra på oss. Hade snokat reda på att det skulle finnas fina mtb-stigar norr om byn Sayulita en liten bit härifrån. Väl framme var det än bättre än vi hade hoppats på. Stigen slingrade sig vackert längs havet. Kanske lite för teknisk för Frank men han fixade det mesta. Turen blev dock ganska kort då vi gjorde ett riktigt rookie-misstag och cyklade i flipflops….Robbans stora tår slog i en sten och skapade ett stort jack så vi fick vända om… men dit kommer vi absolut åka tillbaka.

Idag på första advent skulle vi äntligen få vågsurfa. Vi hade bokat en kurs förra veckan men då var vågorna lite för stora men idag meddelade vår guide Alejandro på Mita Adventures att det var perfekta förhållanden. Först lite markträning och sedan ut på vattnet. Superkul, supersvårt och superjobbigt. Robban kom upp på första försöket men för mig tog det en stund men vilken lycka när det väl gick. Även lärorikt och utmanande att hela tiden vara på G och redo när bästa vågen kommer, som en slags meditation, att vara avslappnad men väldigt medveten. Så glada och peppade när vi väl kom iland. Vill ha mer!

Frank roade sig med fotboll, stenletning och att äta glass. Favoriterna just nu är kaffeglass och lemonad (lime, vatten och is).

En annan del av Mexico

Igår hade vi tänkt ge oss iväg på en utflykt. Planen var att åka söderöver, till byn Boca de Tomatlan, där man skulle kunna vandra upp och över ett berg och längs vandringen nå små stränder och badvikar. Dagen började lite avigt med att Frank var på dåligt humör och vi funderade på om det var bättre att vara hemma men vi tänkte att det nog blev bra när vi väl kom iväg och det blev det. Alltid svårt att avgöra vad det beror på och vad som är bästa lösningen. Idag visade det sig dock att vi hade fattat rätt beslut. Så fort vi satt oss i bilen och var på väg mot äventyret sken han upp och var som en solstråle resten av dagen.

Det var verkligen som att komma till en annan del av Mexico. Byn kändes lite som en sömnig strandort i Thailand, lugnt och avslappnat. Vi började vår vandring genom en häftig grön växtlighet med allt från akaciaträd till fikonträd. På vägen såg vi ödlor, fjärilar i vackra färger, krabbor och pelikaner.

Efter cirka två timmars vandring kom vi till den första stranden. Sagolikt vacker. Nästan bara mexikaner. Efter ett välbehövligt och svalkande bad ville jag gå vidare och upptäcka nästa strand. Får erkänna att jag är lite rastlös….det är nog Jonsson-generna tror jag:-). Jag vet ju att gräset inte alltid är grönare..men ändå. Då är det tur att jag har Robban, han förstår mig, försöker inte ändra mig men ler och skojar om det så att jag får ett lugn i kroppen, det måste vara kärlek.

img_4828img_4818

Efter en stund på stranden med slappande och sandslottsbygge fortsatte vi en bit längs kusten. Vägen gick högt upp med branta väggar rätt ner i vattnet, oftast utan räcken så man fick ta det ganska försiktigt. Till slut började det skymma och vi beslöt oss för att vinka på en taxibåt och ta oss tillbaka till byn där vi startade. Känns så lustigt när man åker båt tillbaka och turen som man gått i flera timmar plötsligt tar 10 minuter. Vi satte oss på en strandbar med fötterna i sanden och smuttade på läskande jordgubbsslush och frukttallrik. Kändes som en riktig semesterdag.

img_4821

Med färska ögon

Det är verkligen intressant att notera skillnader mot hemma nu när man fortfarande har ganska färska ögon. Igår kikade vi alla tre på ”Världens sämsta indier” och Frank poängterade, ”det är ju som vi har det, annorlunda och konstigt men också bra”. Stämmer ganska bra. Det är annorlunda och konstigt men det är också kul och enkelt.

Jag tänkte igår att jag skulle besöka en pappershandel för att handla lite julpapper och pyssel och ville gärna gå till en lokal butik (istället för att handla på stora shopping malls) dels för att stötta familjer som driver företag här och dels för att det är ett charmigare sätt att handla. Jag hade snappat upp en butik som skulle ligga några kvarter inåt landet men när jag kommer till adressen hittar jag ingen butik. Det är i och för sig inte så konstigt för det är sällan adresserna stämmer exakt med kartan men tycker att jag är på rätt plats. Frågan en kvinna på gatan (använder min spanska för första gången på riktigt) och hon berättar att jag är rött och pekar in på en öppen dörr precis där jag står. Ingen skylt, inget skyltfönster, bara en dörr in till ett rum på 15 kvadrat. Väl inne ser jag att de har precis allt, papper i alla möjliga färger, klistermärken med alla möjliga motiv, snören i alla former och färger. Har nog sällan sett en så liten butik med så mycket innehåll. I butiken står kvinnan och mannen som drivit butiken i mer 30 år och har all tid i världen för att jag, på spanska, ska få fram vad jag önskar. Sådan lycka att kunna säga vad jag vill på deras språk. När jag lämnar butiken är jag fylld av energi och glädje över ett så fint möte.

Efter pappershandeln besökte jag en handelsträdgård på vägen tillbaka. Jag trodde mest att de hade lite plantor utmed vägen men det visade sig när jag kom in att det var en oas (i storlek med Zetas Trädgård) med prunkande grönska innanför porten. Här och var hade man ställt ut små bord där man kunde slå sig ner och spela backgammon.  Jag köpte en växt och en kruka men var tvungen att kila över gatan för att ta ut pengar. Väl tillbaka har de planterat växten till mig och lagt i fina stenar, så gulligt och så vackert .

De kanske inte är världens snabbaste här men de vet vad äkta service är och de har absolut hjärtat på rätta stället.

Magisk solnedgång

Igår kväll efter maten tappade Frank och jag all energi. Vi har båda varit lite krassliga och har väl inte riktigt hämtat oss helt ännu. Första impulsen var att slänga sig i soffan, slökolla på telefonen och sannolikt bli ännu tröttare. Robban drog som tur ut var ut oss på en kvällspromenad på stranden där det denna kväll var en extra magisk solnedgång.

img_4679

Vi dansade, lekte och tog kvällsdopp i det ljumna vattnet och vi kunde alla känna att energin kom tillbaka.

Hade precis ett fint samtal med min vän Cissi och hon påminde mig om att verkligen, nu när jag har lite distans från allt, passa på att reflektera över vad som ger just mig energi, och detta var just ett sådant ögonblick.  Vi tre tillsammans, havet, och solnedgången.

Små saker gör stor skillnad

Visst är det så, att det är just de små sakerna som verkligen gör skillnad. Har noterat flera sådana händelser på sistone.

När vi var på kalas nyligen sprang de andra barnen runt och lekte och pratade på spanska. Frank vågade till en början inte gå fram men tittade på med dem stora ögon. Några timmar senare spelar barnen ett fotbollsspel som ät utställt på gräsmattan. Frank tar till slut mod till sig och går fram till fotbollsspelet. Samuel, en av hans kompisar på förskolan puttar på sin pappa och säger ”akta dig pappa, Frank vill vara med”, hans pappa gör plats och Frank glider in på platsen bredvid Samuel. Frank tittar på Samuel med ett stort leende på läpparna. En liten men ack så betydelsefull gest från Samuel.

Andra små händelser som betyder mycket är alla fina mail, meddelande och videosamtal med vänner, familj och kollegor. Att få veta att de man tycker om har det bra, att få ta del av vad som händer i deras liv, att prata och samtidigt se varandra gör att man känner sig närmare och jag känner att jag blir så glad, upprymd och inspirerad efter dessa kontakter. Ibland känns det som att det är lättare att ge och få uppskattning när man är på distans från varandra, antagligen för att man påminns mer om att man saknar varandra och inte tar varandra för givna. Ska försöka komma ihåg detta när jag kommer hem igen, krävs så lite men ger så mycket att verkligen uttala och säga att man tycker om någon och hur mycket man uppskattar den.

Att efter en första tid av osäkerhet och ovilja att gå till förskolan, se sin lilla kille springa in på förskolan och nästan glömma att säga hej då. Och att han senare på dagen kommer utspringande glad, inspirerad och vill dela med sig av vad som hänt. Känns som en sten lättar från hjärtat och man blir lätt som en fjäder.

När vi väl ger oss utrymme att se dem och vara närvarande så finns det så många fina små stunder och händelser som ger så mycket värme, trygghet och glädje.

Vår lilla sjukling

Den här veckan har Frank varit riktigt dålig, hög feber och en envis hosta. Robban har haft Clinic vilket innebär långa dagar och sena kvällar med förberedelser. Jag har försökt kombinera jobb med legobyggande/ritande/pokemon-fighter/spel och mys med min lilla sjukling. Franks influensa sammanföll tyvärr med att kyl och frys gick sönder och fick tas på lagning så vi har fått ta oss iväg till fik och lunchhak för milkshakes, smoothies och mat. I byn har jag nu hittat ett mysigt fik, El Café de Bucerias, med gott kaffe och goda milkshakes och en väldigt trevlig food truck med Poké bowls, Acai bowls och färskpressade juicer, gott.

Igår kväll fick vi äntligen kyl och frys tillbaka nu kan vi  ha kylda drycker och mat hemma igen och i natt fick vi alla äntligen sova gott. Vi har mest varit inne på dagarna eftersom det är så varmt men på kvällarna när det svalkar lite har vi tagit oss ut och njutit av de fina solnedgångarna. Ha en fin helg!

img_4458

 

Att få saker gjorda eller inte..

Något vi svenskar är väldigt bra på (nu generaliserar jag, väl medveten om att det finns undantag…) är att få saker gjort.  På ett sätt är det ju en jättebra egenskap, att vi är effektiva och att nyttjar vår tid väl för att hinna med allt vi vill.  Samtidigt upplever jag att det hos många, inklusive mig själv ibland, skapar en väldig stress och ett slags ”det är mycket och jobbigt nu men vi ska klara det – attityd”, det är som att vi ska kämpa oss igenom livet. Puh, äntligen helg och vi kan pusta ut. I vårt samhälle är vi ofta väldigt duktiga på att berömma varandra men då handlar det väldigt ofta om en uppskattning av prestationer men frågan är om vi är lika bra på att ge uppskattning och komplimanger för att någon är en god medmänniska, någon tar sig tid, sätter sig in i din situation/dina tankar/känslor eller ger dig slack när du mest behöver det.

Jag har tänkt på detta extra mycket här när man fått lite distans och då mexikanarna (nu generaliserar jag igen…) är väldigt dåliga på att vara just effektiva och få mycket gjort. De är dock väldigt bra på att vara närvarande, umgås med sina nära och kära, låta saker och ting ta den tid det tar, det som inte hinns med idag kan göras en annan dag. Det känns som att de verkligen lever alla veckans veckodagar. Ibland skulle jag nästan tro att människor här, trots att många har det ekonomiskt tufft, ändå är lyckligare och mer harmoniska än vi är hemma. Jag har ju inte sett eller gjort en studie på det här så jag kan inte veta såklart, jag bara spekulerar. Kanske att vädret också spelar in, kroppen blir mer avslappnad och det är även svårt att göra saker snabbt när det är varmt. En annan orsak kan vara just att de värdesätter och prioriterar tid med sina nära och kära, att det finns starka familje- och vänskapsband vilket skapar trygghet och gemenskap, viktiga faktorer för att vi ska må bra och trivas med livet. Och även om inte saker går snabbt här så gör alla något, de kanske inte får så bra betalt men folk verkar hellre göra något, känslan av att bidra, än ingenting alls, och många verkar vara beredda att ge de som behöver hjälp i en form eller annan. Det är som att folk här verkligen känner ett genuint ansvar för sina medmänniskor. Det tror jag också är en faktor som ökar lyckan och välbefinnandet.

Så i söndags levde vi fullt ut som mexikanarna. Vi åt en lång frukost/brunch, pratade, lyssnade på vågorna, sorlet från alla samtal och musiken som strömmade ur högtalarna. Sedan gick vi alla tre och fick en underbar massage på stranden, Frank älskade det. Dagen fortsatt i samma lugna takt, vi badade, slappade, åt och hängde tillsammans. Mer Mex-attityd till folket!

Ombytta roller

Livet här i Mexico har inte bara inneburit en förändring av miljö, kultur och klimat.  En stor förändring för mig och Robban är att vi även har bytt roller. Det är annorlunda, nyttigt och lite utmanande. Här är det Robban som åker iväg till jobbet, har kollegor, måste förbereda sig för dagen därpå när Frank somnat och ibland är så där disträ som också jag kan vara hemma ibland.  Jag å andra sidan jobbar hemifrån, styr upp dagen på egen hand, har kollegorna på andra sidan Atlanten, och när jag har hämtat Frank från skolan klockan 14 är det fullt fokus på vår tid tillsammans. Vi leker, badar, pratar om livet och skrattar mycket. Jag känner att jag ser honom på ett annat sätt bara efter den här första månaden här. Jag ser nya sidor, får höra hans tankar och ta del av samtal som kanske kommer just när man får så mycket tid att umgås. Det känns lyxigt.

Ni som känner mig vet ju dock att jag har ett ganska stort behov av att det händer saker och att få prata med lite folk ibland. Som tur är har jag en hel del telefonmöten i jobbet men bitvis känns det ändå lite ensamt.  Därför kändes det extra kul att jag kommit igång med yogan som jag cyklar till två morgnar i veckan. Det är som Bikramyoga, cirka 35 grader i rummet och fläkten tycker yogaläraren kan vara av för då blir man mjukare i kroppen, inget jag har känt av ännu men det kommer väl :-).

Igår hade Robban och jag även vår första spansklektion här hemma på balkongen. Vår lärare heter Thania, hon arbetar som lärare i engelska på högstadiet här. Efter en och halvtimme snurrade det ordentligt i huvudet och man inser att hjärnan inte har riktigt lika lätt att komma ihåg saker som när man pluggade senast, runt 25.  Thania hade med sig sin dotter Isabella som är 8 år. Isabella, precis som Frank,  håller på att lära sig engelska i skolan, så de kom igång att spela spel och leka med Pokemon tillsammans och hade jättekul. Det var en bra stund för oss alla tre och vi ser redan fram emot nästa onsdag.

Här & nu – Hemma & Borta

I morse pratade vi om minnen och vad vi saknar hemma. Frank saknar vårt hus och sina leksaker ”och så skulle det vara kul om mina kompisar kunde vara här och bada och surfa med mig”.

 

Tystheten kom jag på att jag saknar. Det är nästan alltid helt tyst där vi bor hemma på Ingarö, ibland hörs ljudet av löven i träden när det blåser och på sommaren kan man höra en och annan motorbåt långt borta på vattnet men annars är det helt tyst. Här är det ganska mycket ljud, bilar svischar förbi (husen är dåligt isolerade), musik spelas nästan överallt (på apoteken, i matbutiken, hos grannen), folk pratar gärna mycket och länge, de två sistnämnda är ju oftast trevligt men ändå, alltid ljud.

img_2035

När vi väl åker hem kommer det säkerligen vara flera saker som vi kommer att sakna här. Robban kom att tänka på en så enkel sak som att gå över vägen för att handla det mest akuta eller att ta cykeln 10 minuter in till byn för att äta god mat som inte kostar så mycket vilket gör det så enkelt att gå ut. Att folk bjuder in till fester där man kommer när det passar, går hem när det passar, tar med den man vill och allt är i stort väldigt opretentiöst.

 

 

Men varför är det ofta så att man tänker på det man inte har istället för att tänka på det man har? Oavsett var man är finns det ju alltid en massa saker att uppskatta. Att vara här och nu är för mig alltid är en utmaning. Men jag övar mig. Frank är min mentor och väldens bästa lärare, Robban är också något av en expert på området för att inte säga alla mexikanarna här. Så det finns hopp, kanske även jag kommer att lära mig så småningom.