Vänner

Förra veckan kom de äntligen hit, Franks kompis Lucas, hans bror Oscar och Erik och Charlotte. Vi hade alla tre sett fram emot besöket så mycket och ändå överträffades våra förväntningar. Vilken vecka, så mycket skratt och så många fina upplevelser. Alldeles varm i hjärtat.

Det är så härligt tycker jag när man under en dag både får göra något fysiskt och att sedan hänga, slappa, bada, snacka, äta god mat och bara vara. Precis så såg de flesta av våra dagar ut i veckan som gick.

Vi har gått på morgonpromenader, yogat utomhus, paddlat på brädor i höga vågor och mycket vind, tagit simturer i havet, besökt vatten-hopptornet (jag och Charlotte tog oss upp på den högsta punkten, ”isberget” och fick en rejäl åktur ner i vattnet…), ätit massor med guacamole och glass. Erik och Charlotte fick en surflektion med Alejandro vid den fina stranden La Lancha. Lite otur i starten med en bräda som flög upp och skapade ett minne av Mexiko i Eriks panna, men det hela avslutades med några fina repor vid  stranden Anclote med något snällare vågor. Vi besökte Franks favoritrestaurang, Takerian, som även blev Lucas favorit, så vi fick göra ett återbesök senare i veckan. Så många fräscha och goda tillbehör som man själv väljer efter önskad styrka och smak.

Den här veckan var det också vårfest på Franks förskola, vilket gav ett tillfälle för Frank att visa sin skola för Lucas. Vi hade fått instruktioner att pimpa ett ”fordon” i vårens tecken för att barnen skulle gå ett ”vårtåg”. När vi kommer dit visar det sig att barnen ska ”gå catwalk” med sitt fordon med nummerlapp och så ska föräldrarna rösta fram det coolaste fordonet. Inget av barnen verkade fatta grejen med catwalk och vinka till publiken. Robban och jag fattade inte heller grejen. Varför tävla om vilka föräldrar som lagt mest tid/pengar på att pimpa sitt barns fordon….. Kändes helt fel, så vi valde att inte rösta. Det serverades dock god mat och glass och det som är kul är att vi nu känner igen en del föräldrar och får möjlighet att prata med dem vid sådana här tillfällen.

Vi avslutade veckan med en tur på havet för att se valar och besöka ön och naturreservatet Islas Marietas. Det är första gången jag ser valar på riktigt och jag blev verkligen helt fascinerad. Otroligt stora och det känns så mäktigt att sitta så nära och se dem hoppa, leka, klappa med sin fena, blåsa ut vatten så det bildas ett stort ångande moln ovanför vattenytan och känna deras kraft i vattnet.  En bonus var delfinerna som dök upp vid sidan av båten och hoppade upp och ner på väg ut mot ön. Islas Marietas är en obebodd ögrupp en bit utanför kusten där vi bor. Öarna har skyddats från jakt och fiske och hålls under noggrann uppsikt av den mexikanska regeringen för att bevara den specifika faunan som finns därute. Sällsynta fiskar och fåglar har sitt hem vid öarna.  Man får inte lägga till med båt, utan vi fick hoppa av i stora vågor och simma in till stranden. Väl framme fick vi gå genom en liten grotta och kom sedan ut på en fantastiskt vacker strand som såg ut som bilden från ett vykort. På vägen hem bjöds vi på världens godaste Ceviche. Frank satt i mitt knä och vi kikade ut över havet, vågorna och vyn av land som sakta närmade sig. En underbar dag jag alltid kommer att minnas. Och så härligt att få dela den med min goa lilla familj och fina vänner.

Vi saknar så vår familj och våra vänner därhemma och än tydligare blir det när man väl träffas. Så härligt att få hänga med folk man känner, underbart okomplicerat och kul.

Idag när vi hade sagt adjö hade jag så önskat att jag hade kunnat ringa pappa och berätta om alla härliga upplevelser vi varit med om. Jag saknar så att dela mitt liv och mina tankar med honom. Och desto längre tiden går desto mer inser jag att han är borta. För alltid.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

San Francisco

Vi är i Mexiko på turistvisum, vilket gäller i 6 månader, så innan vi visste att vi skulle göra en tur till Sverige hade vi redan bokat en tripp till San Francisco för att komma ut ur landet några dagar. Hade vi vetat att vi skulle lämna landet hade vi gärna stannat i Mexiko och utforskat mer av detta fantastiska land och dragit in på en flygresa men nu blev det så här.

Första dagen i San Francisco spenderade jag och Frank i city (Robban skulle jobba en dag extra, en lite miss i planeringen…). Vi hade fått tips om Exploratorium, ett vetenskapsmuseum som var hur stort som helst och så mycket spännande att testa och lära sig. Allt från konst, till det marina livet, musik och mycket mer. Vi spenderade nästan hela dagen här och slappade sedan på hotellet där Frank upptäckte att alla kollade på basket och blev väldigt intresserad av att följa matchen mellan två lokala lag medan middagen intogs.

 

 

img_7135

img_7141

 

När även Robban var på plats tog vi en tur i stan och besökte några butiker vi spanat in. Väldigt fin stad men så många uteliggare, skrämmande att se så många utsatta människor, en hel del även ordentligt påtända. Vi beslöt oss för att lämna innerstan och gick en lång promenad längs kusten och spanade på Golden Gate Bridge och surfarna som låg i det kalla vattnet nedanför bron.  Väldigt fin kustremsa med väl ordnade gångbanor. Kändes också som att många cyklade i denna staden och det var väl utbyggt med fina cykelbanor och cykelfiler.

Nästa stopp på turen var Monterey Bay, ca 20 mil söder om San Francisco, där vi skulle bo resten av resan. Vi valde den långsamma vägen längs kusten, så många vackra platser.

På plats spenderade vi den mesta av tiden till att cykla och vandra. Frank cyklade över 2 mil flera dagar på sin lilla cykel utan växlar, riktigt impad av hans energi och vilja. Vi besökte Santa Cruz, där de gör superfina mountainbikes, som man fick låna och köra en superfin singeltrack längs kusten. En dag åkte vi söderöver och följde 17th mile drive längs Pebble Beach och ner mot Big Sur. Detta är nog en av de vackraste vägar vi kört på, så dramatiskt och häftigt landskap och havets underbara skiftningar i olika blå färger. Nere i Big Sur hade vi spanat in en vacker vandringstur som gick med utsikt över havet och sedan upp till en liten topp. Efter 3 h vandring uppför fick vi vända för att hinna ner innan det skulle bli mörkt, men vilka vyer, så otroligt vackert. Dagen avslutades med riktigt god mat med lokala råvaror på en liten stuga på vägen hem.

Efter flera dagar med cykling och vandring var vi (i alla fall Robban och jag…) rätt möra i benen så sista dagen i Monterey Bay fick bli en slappardag. Till Franks stora förtjusning besökte vi My Museum, där barn får lära sig hur olika yrken går till och testa på att vara kock, ambulansförare, läkare, brandman, skådespelare, konstnär etc.

img_7601

Sista dagen på turen spenderade vi i San Francisco. Frank och Robban hängde på stranden medan jag passade på att jobba lite och besökte flera fina butiker för att presentera några av de varumärken jag jobbar med.

När vi skulle hämta bilen framåt kvällen blev vi lite förvånade när det var alldeles tomt på gatan. Vi hade visst råkat ställa oss på en gatan där det var städdags på eftermiddagen. Bilen hade transporterats bort och det var inte direkt billigt att hämta ut den….Vi tröstade oss med en supergod middag på en vietnamesisk restaurang, Tin, ett måste om ni kommer dit. Inte dyrt och supergott.

img_7677

Nu är vi åter ”hemma” i Mexiko, härligt återseende. Vi förbereder oss nu för besök från Sverige. Frank är så förväntansfull, och vi också.

En casa en Bucerias.

Nu är vi tillbaka i livet och rutinerna i Mexiko igen. Förskola, jobb, morgonpromenader och löpturer, yoga, pokemon-monopol, bad och god mat.

img_6961img_6956img_6943img_6940

 

Ibland tänker jag att jag ska ringa pappa, och så slås jag av att han är borta.  Blir så ledsen när jag tänker på att jag aldrig mer får höra hans skratt, se hans glada och busiga ögon och krama honom. Men största delen av tiden känner jag tacksamhet, för att vi fick vara de vi är/var mot varandra och för att vi med åren som gick utvecklade en sådan fin och varm relation. För att jag vet (tror jag vet) vad han skulle säga om jag frågade något och hur han skulle se ut när han sa det. Han är liksom med mig fast att han är borta.

Man får en annan syn på allting när man utsätts för saker som påverkar en starkt. Små saker blir så tydliga och betydelsefulla.  Ett leende från den man går förbi, ljudet från den där speciella fågeln som bor utanför vår balkong, vågornas brus, solnedgången, sanden som är så mjuk och varm, havet som är salt, ens närvaro blir starkare och det är lättare att se allt som annars är så lätt att ta för givet.

Vi får ofta frågan om vi inte vill stanna kvar här i Mexiko. Det skulle ju vara fullt möjligt att bosätta sig här och det finns många fördelar, varmt och skönt väder, man lever mer ute än inne, människorna här värdesätter relationer före saker (det tror jag vi gör hemma också egentligen men vi är nog många som dras med i att det är så mycket vi behöver när det vi behöver mest är att vara med de vi tycker om), smaken på alla grönsaker och frukter, att cykla eller gå till de flesta ställena och att alla människor, även de som jobbar hårt, tar livet sakta och de flesta för att inte säga alla har tid att stanna när man möts, fråga hur det är och prata en stund. Det är ju ofta vi själva som skapar den där stressen man kan känna ibland, finns mycket att lära av mexikanernas inställning till livet, det mesta kan vänta, men mötet med människor, mötet med den du har mittemot dig, kan inte vänta. Snacka om att prioritera rätt.

Vi trivs väldigt bra, det kändes hemma när vi kom tillbaka efter tre veckor i Sverige och vi har hittat ett sammanhang och vänner som vi gillar och träffar. Och Frank börjar lära känna fler barn i skolan. Som idag när vi efter att ha spanat på hästarna som rör sig utanför Franks förskola, stannade till på La Postal på vägen hem och åt glass och stötte på Marina, en tjej i Franks skola. De lekte i en timme ihop, hon pratade spanska och Frank engelska.  När vi skulle gå upptäckte jag att Frank plockat alla blommorna i den främre rabatten för att ge till Marina, som kikade på mig och log ända upp till öronen.

img_7087img_7089img_7078

Ändå vill vi tillbaka. Vi saknar alla tre våra vänner därhemma och våra storfamiljer. Jag saknar mina kollegor. Och det blir bara tydligare ju äldre man blir tycker jag, att det är ju det som betyder något, att vara nära de man gillar att hänga med.  Att kunna få stöd när man behöver det och att kunna vara ett stöd när någon annan behöver det.  Att dela saker. Det är få saker som gör mig så lycklig som ett innerligt och bra samtal med någon. Vi skulle säkert komma dit även här en dag, att få riktigt nära vänner men jag vill inte förlora de jag har hemma och jag vill träffa dem oftare än en gång om året. En annan sak är också att Sverige är så vackert, det finns så mycket naturlig och orörd natur som är tillgänglig för alla, det är verkligen helt fantastiskt. Vi saknar Fagerholm, vår lilla by, den totala tystnaden, att gå ut genom dörren och vara mitt i skogen, ingen gatubelysning, bryggan och havet 10 minuters promenad från huset och härliga grannar runt knuten. Nu tänker ni nog att jag har glömt mörkret och det ruggiga vädret som sträcker sig långt in på vårkanten, och ja, lite glömmer man nog bort det när man har 27 graders värme och sol nästan dagligen, och den ruggiga och mörka delen är inget jag längtar efter, även om en vacker vinter med snö och fina isar är underbart, men det finns så mycket annat som överväger med Sverige, tycker jag.

I maj ska vi hem och njuta av Sverige men fram tills dess ska vi ta vara på alla fantastiska saker som finns här. Livet är så vackert även om man får lite taggar längs vägen. Kanske att det t o m upplevs som ännu vackrare just för att man ibland drabbas av de där taggarna…

 

 

 

Farväl i Skåne

Mycket känslor, tankar och minnen under dessa knappa tre veckor som jag varit i Skåne.

På planet över till Sverige var jag helt tom, jag satt bara och stirrade rakt framför mig hela vägen till Sverige, jag var nog i någon form av chock. Pappa har ju varit med om så mycket de senaste 10 åren och varje gång har han bara borstat av sig och fortsatt framåt., alltid framåt. Tröttare för varje år men med samma positiva inställning. Han har alltid hittat glädjeämnen och valt att fokusera på dem istället för de begränsningar livet medförde honom ju äldre han blev. Det var som en vän till pappa beskrev, ” Jag träffade honom ofta på ICA Maxi och där kom han med sin kundvagn och fick ta tre steg i taget för att orka, men trots det med ett ledande på läpparna och med bus i blicken och med några omtänksamma ord på vägen. Och där kom jag från en löprunda på Järavallen och tyckte dagens runda var lite seg och hade beklagat mig för min fru. Folke gav mig perspektiv och han var en sann inspirationskälla för hur viktig ens inställning till livet är.” Livet ska levas fullt ut så länge det går, det var nog pappas devis.

IMG_0599_f

Jag minns inte mycket av min mammas begravning. Pappa fixade allt och jag var som i ett töcken av tomhet, sorg och tårar som aldrig ville ta slut. Den här gången var det annorlunda. Jag och mina systrar planerade och gjorde alla förberedelser tillsammans. Visst har vi gråtit mycket, men också pratat om alla vackra minnen och skrattat åt roliga situationer och vad pappa skulle sagt och gjort. Vi pratade mycket kring hur vi skulle göra begravningen så fin och ljus som möjligt, såsom pappa önskade. Vi fick förmånen att träffa fantastiska människor längs vägen. Annika, på begravningsbyrån var en av dem, så varm, lugn, omtänksam och så engagerad. Tog emot oss kvällstid och vi fick ringa henne dygnet runt vid frågor och funderingar. En eftermiddag träffade vi Eva, prästen, också en underbar person. Vi satt i många timmar i pappas hus och pratade om pappa och våra minnen av honom och sedan gled vi in på diskussioner om livet och hur vi väljer att leva det, en väldigt fin eftermiddag. Eva skrev knappt ner ett ord under de timmar vi pratade men berättade många detaljer från denna eftermiddag på begravningen. En väldigt fin egenskap att kunna lyssna med sådan närvaro.

Vi bestämde oss för att höra av oss till alla kontakter i pappas telefon samt de som fanns i hans adressbok för att meddela om hans bortgång. En del av personerna känner vi eller känner till, andra var för oss okända personer. Detta var nog det bästa vi gjorde. Alla ville dela med sig av sina fina minnen med och av Folke och jag blev så rörd. Inte visste jag att han hade en sådan viktig och stor plats i hjärtat hos så många människor. De vi kontaktade blev också så tacksamma för att för att vi hörde av oss personligen. Detta är något jag ska ta med mig till andra, liknande situationer, det personliga mötet är så viktigt, och att få känna sig personligt inbjuden.

Mycket av tiden gick till planering av begravning och möten med människor, fysiskt eller på telefon. Det kändes som att dagarna gick så fort men att tiden stod stilla. Det som inte är väsentligt får inget utrymme och alla sinnesintryck blir så skarpa, det är som att förlusten och sorgen får en att verkligen stanna upp och känna livet till fullo. Frank följde med mig på nästan alla möten och har fått se alla mina tårar, jag vet inte vad jag skulle gjort utan honom. Han är så klok och så underbar. Min alldeles egen coach. När det var dags för sista avskedet av pappa i S:t Olofs kapell i Lund ville Frank rita en teckning till morfar. Han satt först länge och funderade och sedan ritade han länge länge. När jag sade att det var dags att gå så sade han:”Mamma, vi kan inte ha bråttom, att rita kärlek tar tid.”På teckningen fanns Frank, jag och morfar (med en stor mun då han alltid var glad), smultron och rabarber som Frank brukade plocka tillsammans med morfar på sommaren, en snöboll (så att morfar minns att han dog på vintern), mina tårar, morfars katt, solen (som alltid ska skina på morfar) och Franks kanelbulleaffär (så morfar kan komma och fika när han vill).

img_6679

Ibland bröt vi oss ut ur bubblan av minnen, sorg och planering och lät livet som är här och nu ta plats. Frank och jag var på hinderbanegympa för barn och vuxna på Gerdahallen i Lund (mycket nostalgi från studenttiden, t o m samma instruktör…). Systrarna och jag åkte till kallbadhuset i Bjärred och bastade och badade i det 2-gradiga vattnet. Jag och Cissi gick en långpromenad längs havet och pratade om allt mellan himmel och jord. Frank fick hänga med både ”små” och ”storkusiner” vilket gjorde honom så glad. Alexander (Franks kusin)och Lotta, min syster, fyllde år under tiden vi var i Skåne och vi passade på att umgås och göra något ihop dessa dagar, fina stunder med familjen.

Begravningen blev precis så fin och ljus som vi hoppats på. Prästen pratade om Folke och livet på ett så fint sätt, tror det berörde många som var där. Solosången var också fantastisk. Och att efteråt se alla människor prata om pappa och dela minnen och hur de kände honom. Sorlet. Jag hade förberett ett tal men visste inte om jag skulle kunna prata men kände mig just då ovanligt lugn och samlad och det kändes viktigt att få säga några ord. Pappa gjorde under de senaste åren inlagda gurkor från sin mammas recept, och åkte runt och delade ut till de han kände. De var väldigt populära så produktionen gick het om somrarna. Vi upptäckte att det fanns en del burkar kvar i förrådet så dem fick de som ville ta med sig hem, tillsammans med godis från BUBS, kusinernas godisfabrik (de som gör hallon/lakrits-skallen). Det var visst prästens favoriter, så hon fick ett gäng påsar med sig hem.

 

 

img_6791

Jag är så rörd, varm i hjärtat och tacksam för alla som kom på pappas begravning. För min familj, storfamilj, släkt och vänner.  För alla fina meddelanden, samtal och omtanke jag fått. Det har betytt så mycket för mig.❤️

Saknaden av min varma, generösa, positiva, omtänksamma, busiga, smarta, drivna och underbara pappa kommer att bli stor.  Jag ska göra mitt yttersta för att ge Frank lika mycket kärlek, närvaro och trygghet som han gav mig.

Frank_nalle

 

Tack för att du vågar störa

Ett dygn har gått, ett dygn när du inte längre finns kvar i mitt liv, min älskade pappa.  Tomheten och saknaden gör så ont, det värker i mitt bröst. Allt jag gör, ser och tänker väcker minnen av dig. Så många fina minnen.

Jag och mina systrar har under dagen pratat med släkt och vänner till pappa. Jobbiga samtal att ringa men också fint att få lyssna till alla vackra minnen. De fina egenskaperna återkommer i samtal efter samtal. Ett stort hjärta, omtänksam, alltid tid för alla, positiv och glad, gav så mycket energi, smart och kul att prata med, och såg alltid möjligheter. Jag tror och hoppas att han visste att det var så människor upplevde honom för jag tror inte att det är sådant vi i allmänhet säger till varandra när vi är i livet. Om du tänker något fint om någon, vad den gör för dig, men kanske än hellre hur den är mot dig, håll det inte inom dig, säg det. Du kommer må bra av att berätta och den som tar emot dina ord kommer uppskatta att du sade dem.

När saker händer som berör oss djupt står tiden plötsligt stilla och naturens alla intryck blir så tydliga, så påtagliga. Vågorna som med sin kraft slår in mot stranden. Syrsornas vackra sång om kvällen. Solnedgången som sprider sitt varma sken över havet och bildar ett magiskt mönster på himlen.

Frank och jag cyklar in mot byn. På vägen in hör vi tonerna av låten Stand by Me. Frank säger, ”Mamma, jag tror både sången och färgerna på himlen är för morfars skull. Jag är ledsen för han var så snäll, och så hade han så goda smultron och rabarber och så gillade han mig. Och så är jag ledsen för att du är ledsen mamma. Men du har mig och pappa, det är väl ändå bra?”

Det är så lätt att lägga på sig ett dåligt samvete, man kan ju alltid göra mer för de man älskar. Jag vet att dessa tankar inte leder någonstans och jag vet att jag och pappa fick så många fina stunder, samtal, gråt och glädje tillsammans. Jag ska försöka njuta av dessa. Jag ska verkligen försöka. Men först måste jag få sörja.

Dikten nedan har jag lånat av en klok person, jag tycker så mycket om den.

Du kan gråta varje dag över att han är borta.

Eller du kan le för att han har levt.

Du kan sluta dina ögon och be att han kommer tillbaka.

Eller du kan öppna dina ögon och gråta över att han lämnade dig.

Ditt hjärta kan vara tomt för att du inte kan se honom

Eller det kan vara fullt av den kärlek du kände

Glädjen över att du har känt honom.

Du kan vända dig från morgondagen och sörja gårdagen

Eller du kan vara lycklig imorgon för att han var en del av ditt liv igår.

Du kan komma ihåg honom med ledsamhet att han är borta.

Eller du kan ära hans minne och låta det leva vidare.

Du kan gråta, stänga din själ, vara tom och vända ryggen mot livet.

Eller du kan göra det han ville – Le, öppna dina ögon, älska och gå vidare.

                       

 

 

Min älskade pappa

På morgonen idag fick jag vet att min älskade pappa somnat in för gott. För bara några dagar sedan pratade vi som vanligt via videosamtal. Han var glad och vi skojade och skrattade som alltid när vi pratade.

Det sista han skrev till mig var att han tackade mig för att jag finns och jag tackade honom för att han finns. Nu finns han inte längre. Jag kan inte ta in, vill inte ta in, det gör så fruktansvärt ont. Min pappa var (är) en av de absolut viktigaste och närmaste personerna i mitt liv.

När jag förlorade min mamma för många år sedan var det så mycket vi inte hade hunnit prata om. Det gick väldigt fort från det att jag fick veta tills det att hon dog. Jag vågade inte, kunde inte och var inte redo att prata och fråga om det jag nu i efterhand hade velat veta och fråga om.  Det är fortfarande ett öppet sår hos mig och något som inte känns helt avslutat. Jag var inte mogen/vuxen nog att prata om det jag hade velat prata om.

Pappa och jag fortsatte på samma sätt i flera år efteråt, vi pratade inte på riktigt, men en dag när mitt dåvarande förhållande tog slut orkade jag inte längre hålla uppe någon fasad utan lättade mitt hjärta för pappa. Jag bodde hos honom en hel sommar. I början sade han inte så mycket men efter ett tag började även han att lätta sitt hjärta och prata om det som varit svårt och jobbigt i livet. Eter den här händelsen har jag känt att vi har kunnat prata om allt.  Vi har inte alltid varit ense, men vi har varit öppna och ärliga mot varandra.  Och vi har pratat om livet såväl som döden. Och vi har berättat för varandra att vi älskar varandra.

Jag beundrar min pappa på så många sätt. Han har varit sjuk i flera omgångar de senaste 10 åren men alltid rest sig upp och kommit tillbaka, han hade så mycket j-vlar anamma och såg alltid att allt var möjligt. Något jag fått med mig i livet och är innerligt tacksam för. Han hade ett väldigt stor hjärta och var en otroligt omtänksam och generös person. När jag blev ordentligt sjuk för några år sedan pratade vi öppet om hur jag mådde och att jag vissa dagar inte längre såg en mening att fortsätta. Han ringde mig varje dag och skickade böcker och tidskrifter för att hjälpa mig att komma tillbaka. Den värmen och omtänksamheten kommer jag aldrig att glömma.

Det värmer i hjärtat att han fick träffa och lära känna Robban och Frank så jag kan dela mina minnen av honom med mina närmaste. Frank och pappa hade en speciell relation och Frank hade redan planerat att åka ner till Skåne i sommar och hälsa på morfar och fånga krabbor från bryggan i hamnen.

Det kanske är en klyscha att det enda vi vet och med säkerhet har är nu, men det är precis så det är. Det som varit kan vi inte påverka, om det som kommer vet vi ingenting men det som är nu, vad vi gör, säger och hur vi väljer att leva just nu, det kan vi påverka.

Säger du till dem du älskar att du älskar dem? Lägger du din tid på de du älskar och på det du tycker är viktigast i livet? Finns du där för dem du älskar när de behöver dig? Berättar du för dina närmaste om det som är svårt och jobbigt? Om de är dina vänner kommer de att orka lyssna och ge dig det stöd du behöver. Det är så lätt att ta saker och personer för givna och tycka att det är så mycket vi ”måste” göra men en dag är de eller vi borta, för alltid.

Vila i frid min älskade pappa.

Tomrummet i luftrummet

När jag satte mig på planet på väg från Mexiko till Kanada för att jobba insåg jag att det var första gången på väldigt länge som jag var med mig själv. Jag bara satt där, utan att tänka på något och utan att prata med någon. Efter några timmar började jag läsa en bok som fick mig att inse hur mycket jag gillar att läsa och att jag älskar och saknar böcker i allmänhet, och praktisk filosofi i synnerhet.  Filosofin ställer så många intressanta frågor.

Så underbart, detta tomrum, att låta hjärnan få vila från intryck, tankar och kommunikation.

Innan jag träffade Robban, när jag bodde själv i stan, brukade jag, efter jobbet, ta mig ut till havet och klipporna. Alldeles tyst och med endast naturen som sällskap. Jag kunde sitta där i timmar och bara vara. Ibland glömmer jag bort hur viktigt det är för mig. Och hur många kreativa tankar som kommer när bara jag och naturen umgås.

När det blir alldeles tyst kommer även reflektion.

De senaste veckorna har jag fått ta del av vänner som förlorat nära och kära, i flera fall alldeles för tidigt. Jag tänker ganska ofta på döden, säkert eftersom jag hade en mamma som fick lämna världen alldeles för tidigt. Och kanske för att Frank, sedan ganska lång tid tillbaka, ofta frågor om och vill prata om döden. Jag undrar hur jag kommer att hantera den när det är dags. Man kan ju önska vilket förhållningssätt man skulle vilja ha men man kan sannolikt inte välja sin reaktion, eller kan man det?

Jag tycker att jag uppskattar livet och de jag får dela det med men ibland, som på vägen hit, kommer det över mig, och jag inser hur mycket.

Häromkvällen pratade Robban och jag om ord vi ofta säger till Frank. Jag passade i sammanhanget på att fråga Frank vilka ord han förknippar med Robban och mig för att se hur mycket vi upprepar saker. Vi blev båda väldigt förvånade över hans svar som inte alls fanns i våra tankar. ”Pappa säger ofta, Jag älskar dig, och mamma säger ofta ”Jag älskar dig. Kram.”Blev så rörd. Och glad. Och stolt.

img_6488

Jag har inte varit borta från Frank och Robban sedan innan vi åkte till Mexiko. Normalt sett reser jag ju en hel del. Det märks att det är ovant för oss alla. När jag skulle åka fick jag en teckning av Frank föreställandes han själv och Robban och med ett stort hjärta till mig, en Pokemon, ett armband och en klubba och med orden ”Jag måste kramar dig igen, jag kommer att sakna dig så mycket mamma.” Det har hänt så mycket de här tre månaderna, vi är så nära. Och sårbara. Älskar mina killar.

 

 

 

 

 

Lördag=Födelsedagskalas

Idag är det lördagkväll och vi har precis kommit hem från födelsedagskalas hos Franks förskolekompis Marijo som fyllde 5. De bor i samma område som Samuel, som bjöd till det första kalaset vi var på här, när vi var helt nya i byn. Vilken skillnad det är på vårt beteende, vår förståelse och våra känslor nu jämfört med förra gången.

Vi har t ex förstått att man inte behöver OSA, man kommer om man vill och kan och har man vänner eller släkt på besök tar man helt enkelt med dem. Eftersom det i princip aldrig regnar och nästan alltid är 26-30 grader, är alla kalas utomhus på gräsmattan och under en gemensam palapa där det alltid finns pool och toaletter att tillgå, så så spelar det inte så stor roll om man är 40 eller 80 personer.

Vi har också lärt oss att man absolut inte kommer i tid utan kanske ca 1-1,5h efter tiden som skrivs på inbjudan.

Man kommer hungrig. Det är alltid mycket mat. Idag serverades tacos med tillbehör och flera goda såser till. Grillade majskolvar med chili och lime. Jicama med chilisalt är ett måste för snacksbordet, liksom öl och Jamaica-dricka.

Medan de vuxna äter, dricker och snickesnackar ordnas mängder av aktivitet för barnen. Idag bestod utbudet av ansiktsmålning, show med inhyrda skådespelare på temat sjöjungfrun, ballonger som kunde göras till figurer, hopptorn, fotboll, pinata, glassvagn, tårta, cupcakes, chokladklubbor, marchhmallowsklubbor, dragkamp och poolbad.

Så fort vi kom in på kalaset sprang Frank till hoppborgen och började leka med kompisarna, så härligt att se. Han blandar engelska och svenska när han pratar med dem och så lägger han in lite spanska ord han lärt sig. Jag kände mig också bekväm att komma dit, känner igen många nu och har några som jag pratar lite mer med. Känner mig välkommen och det tar inte längre energi att umgås, tvärtom det ger nu energi.

Hantverk & hårt arbete

Det finns så många fina familjeföretag här. De och arbetar hårt och engagerat. Som förr i tiden i Sverige är man specialiserad på en sak och man kan allt om sitt hantverk. Det finns en butik som bara säljer kryddor och kan berätta om varenda krydda, hur de görs, vad de kan användas i och vilka effekter kryddorna har på vårt välmående. En butik arbetar bara med glas och glasblåseri och du kan specialbeställa just ditt glas och se på när de blåser det. Det är så fint att se deras stolthet i sitt arbete. Många gånger har företagen gått i arv generation efter generation så det finns en djup och lång erfarenhet.

I morse när jag lämnat Frank på förskolan stannade jag till på hörnet av gatan och besökte Vincent, killen som, tillsammans med sin familj, säljer vackra hemvävda mattor från staden Oaxaca. Oaxaca ligger i södra Mexico och sägs ha en stadskärna och omgivning full av hantverk och vacker arkitektur. (Innan vi visste att vi skulle åka till Mexico för att arbeta hade vi bokat en semesterresa till just Oaxaca över julen. Nu är vi osäkra på om vi kommer dit, då det ligger långt från Bucerias, men hade varit väldigt kul att se.) Vincent berättar och visar bilder på hur hans mamma och pappa arbetar med hela processen, från hur de tar hand om fåren, tills de att de rakas (en och en i taget, lugnt och försiktigt), hur de arbetar med vegetabilisk färgning (görs av fröer från kaktusblommor tillsammans med lime och bakpulver) och hur de sedan väver mattorna för hand. När Vincent var sju år gjorde han sin första matta, nu arbetar han mest med försäljning medan hans mamma och pappa står för tillverkningen men han tycker det är viktigt att kunna hela hantverket för att förstå det och kunna föra det vidare till sina barn.

En annan hårt arbetande person är vår spanskalärare och vän Thania. Hon arbetar från tidig morgon till sen eftermiddag på skolan Collegio Bucérias i byn. Hon bor tillsammans med sin dotter Isabella i ett mysigt och tyst litet radhusområde precis ovanför byn. Igår kväll blev vi bjudna till dem för att få lära oss att laga en typisk mexikansk middag.  På menyn stod Rajas con Pollo. Rajas är en chilifrukt av typen Poblano (finns en uppsjö av chilifrukter) som inte är stark. Den steks och sedan tar men bort yttersta lagret och steker chilin med lök, kyckling och creme fraîche samt kryddor. Rätten äts sedan med tostadas och mexikanskt ris. Som lite extra krydda fick vi smula på chipotlemarinerad gräshoppa, mycket fint och crunchy. Det var verkligen supergott. Så mysigt att vara hemma hos någon annan och laga mat och prata om livet. Fin vänskap.

Att få lära sig saker är en lyx

Visst är det skönt och välbehövligt att vara ledig ibland men det är också väldigt skönt med rutiner tycker jag. I vår vardag här får vi se och lära oss så många nya saker hela tiden, det är verkligen lyxigt, men vi har också insett att det kräver att vi ibland gör ingenting, utan bara är. För att landa och smälta alla intryck.

Frank har under hösten fokuserat på att lära sig engelska i skolan men nu efter årsskiftet har han även blivit introducerat till spanskan så fr.o.m. denna vecka har han engelska halva dagen och spanska andra halvan. Första dagarna efter skolan var han väldigt trött efter skoldagen men det tog sig i mitten och slutet av veckan.  Han verkar ha väldigt kul på skolan nu och har fått lite kompisar vilket såklart gör det enklare. När jag hämtade honom efter skolan häromdagen fick han en stor kram av en tjej. Jag frågade om de hade lekt under dagen och då säger Frank, ”jag har mest kramat henne för hon behövde det”, härligt! Denna vecka fick Frank också sin första läxa någonsin, han studsade upp ur sängen för att hinna göra den innan frukosten. Vi hade missat att vi skulle köpa böcker till Frank i höstas och ingen hade sagt något så nu tre månader senare är skolböckerna inhandlade.

img_6021

Den här veckan har det också blivit fortsättning på Kung Fu och Tennis med Dennis. Båda lärarna till dessa aktiviteter är verkligen fantastiska. De tar barnen på ett så bra och härligt sätt och Frank längtar verkligen till båda dessa tillfällen. På vägen hem från tennisen brukar vi stanna och kolla in sköldpaddorna som simmar under bron. Det står att det även kan finnas krokodiler men dem har vi inte sett ännu.

 

 

Jag fick veta att Franks Kung Fu-lärare Lacie även håller yoga-klasser två morgnar i veckan på ett lägenhetshotell 15 minuters promenad bort på stranden. Yogan hålls under ett Palapa (tak gjort av torkade palmblad) och i en omgivning full av grönska och vackra blommor. Superbra (jobbiga men ändå meditativa) pass och det känns så lyxigt att kunna gå dit och hem via stranden.

img_6045img_6029img_6023

Robban har inte coachat denna vecka så på seneftermiddagarna har vi mest hängt alla tre på stranden och vid poolen. Vi introducerade Frank till ”Land & Rike” (kommer ni ihåg leken som kan göras t ex på asfalt, i snön eller på stranden?) men vi bytte ut länderna mot pokémongym och så utmanade vi varandra som pokémons, var verkligen kul. Och bra sprintträning :-).

img_5995img_5964

På kvällarna brukar vi, eftersom det är så enkelt att cykla in till byn och då det finns många bra, billiga (på vårt favvo-taco-ställe kostar en taco 7kr) och opretentiösa ställen gå ut och äta men i veckan som gått har vi lagat mycket mat hemma, kul och skönt det med. Två kvällar testade vi dock två nya restauranger som vi inte besökt tidigare. En av dem var ett litet sushi-ställe på gatan i La Cruz. Superskönt ställe och god och billig sushi och så spelade ett väldigt bra band där. Musiken var så bra så att det var svårt att sitta stilla, så alla började spontandansa, även Frank och jag, så härligt stämning.

img_6056

 

Den andra restaurangen vi besökte i veckan ligger i den lilla byn Litibu, cirka 30 minuter från oss. Vi åkte förbi det här stället, Litibu Grill, för ganska länge sedan och har funderat på att prova det men det har inte blivit av tidigare. Stället ligger nere vid stranden. Halva delen är gjord som en superskön chill-yta med hängmattor och sköna soffor där de serverar goda drinkar och nachos och guacamole samt spelar soft musik. Vi hängde där några timmar innan middagen, spelade spel, drack drinkar och pratade, så mysigt. Restaurangen ligger under ett Palapa och de serverade fantastisk mat. Ett underbart ställe på alla sätt och en så fin kväll, hit vill vi komma tillbaka.

 

img_6152

img_6157