Att få saker gjorda eller inte..

Något vi svenskar är väldigt bra på (nu generaliserar jag, väl medveten om att det finns undantag…) är att få saker gjort.  På ett sätt är det ju en jättebra egenskap, att vi är effektiva och att nyttjar vår tid väl för att hinna med allt vi vill.  Samtidigt upplever jag att det hos många, inklusive mig själv ibland, skapar en väldig stress och ett slags ”det är mycket och jobbigt nu men vi ska klara det – attityd”, det är som att vi ska kämpa oss igenom livet. Puh, äntligen helg och vi kan pusta ut. I vårt samhälle är vi ofta väldigt duktiga på att berömma varandra men då handlar det väldigt ofta om en uppskattning av prestationer men frågan är om vi är lika bra på att ge uppskattning och komplimanger för att någon är en god medmänniska, någon tar sig tid, sätter sig in i din situation/dina tankar/känslor eller ger dig slack när du mest behöver det.

Jag har tänkt på detta extra mycket här när man fått lite distans och då mexikanarna (nu generaliserar jag igen…) är väldigt dåliga på att vara just effektiva och få mycket gjort. De är dock väldigt bra på att vara närvarande, umgås med sina nära och kära, låta saker och ting ta den tid det tar, det som inte hinns med idag kan göras en annan dag. Det känns som att de verkligen lever alla veckans veckodagar. Ibland skulle jag nästan tro att människor här, trots att många har det ekonomiskt tufft, ändå är lyckligare och mer harmoniska än vi är hemma. Jag har ju inte sett eller gjort en studie på det här så jag kan inte veta såklart, jag bara spekulerar. Kanske att vädret också spelar in, kroppen blir mer avslappnad och det är även svårt att göra saker snabbt när det är varmt. En annan orsak kan vara just att de värdesätter och prioriterar tid med sina nära och kära, att det finns starka familje- och vänskapsband vilket skapar trygghet och gemenskap, viktiga faktorer för att vi ska må bra och trivas med livet. Och även om inte saker går snabbt här så gör alla något, de kanske inte får så bra betalt men folk verkar hellre göra något, känslan av att bidra, än ingenting alls, och många verkar vara beredda att ge de som behöver hjälp i en form eller annan. Det är som att folk här verkligen känner ett genuint ansvar för sina medmänniskor. Det tror jag också är en faktor som ökar lyckan och välbefinnandet.

Så i söndags levde vi fullt ut som mexikanarna. Vi åt en lång frukost/brunch, pratade, lyssnade på vågorna, sorlet från alla samtal och musiken som strömmade ur högtalarna. Sedan gick vi alla tre och fick en underbar massage på stranden, Frank älskade det. Dagen fortsatt i samma lugna takt, vi badade, slappade, åt och hängde tillsammans. Mer Mex-attityd till folket!

Ombytta roller

Livet här i Mexico har inte bara inneburit en förändring av miljö, kultur och klimat.  En stor förändring för mig och Robban är att vi även har bytt roller. Det är annorlunda, nyttigt och lite utmanande. Här är det Robban som åker iväg till jobbet, har kollegor, måste förbereda sig för dagen därpå när Frank somnat och ibland är så där disträ som också jag kan vara hemma ibland.  Jag å andra sidan jobbar hemifrån, styr upp dagen på egen hand, har kollegorna på andra sidan Atlanten, och när jag har hämtat Frank från skolan klockan 14 är det fullt fokus på vår tid tillsammans. Vi leker, badar, pratar om livet och skrattar mycket. Jag känner att jag ser honom på ett annat sätt bara efter den här första månaden här. Jag ser nya sidor, får höra hans tankar och ta del av samtal som kanske kommer just när man får så mycket tid att umgås. Det känns lyxigt.

Ni som känner mig vet ju dock att jag har ett ganska stort behov av att det händer saker och att få prata med lite folk ibland. Som tur är har jag en hel del telefonmöten i jobbet men bitvis känns det ändå lite ensamt.  Därför kändes det extra kul att jag kommit igång med yogan som jag cyklar till två morgnar i veckan. Det är som Bikramyoga, cirka 35 grader i rummet och fläkten tycker yogaläraren kan vara av för då blir man mjukare i kroppen, inget jag har känt av ännu men det kommer väl :-).

Igår hade Robban och jag även vår första spansklektion här hemma på balkongen. Vår lärare heter Thania, hon arbetar som lärare i engelska på högstadiet här. Efter en och halvtimme snurrade det ordentligt i huvudet och man inser att hjärnan inte har riktigt lika lätt att komma ihåg saker som när man pluggade senast, runt 25.  Thania hade med sig sin dotter Isabella som är 8 år. Isabella, precis som Frank,  håller på att lära sig engelska i skolan, så de kom igång att spela spel och leka med Pokemon tillsammans och hade jättekul. Det var en bra stund för oss alla tre och vi ser redan fram emot nästa onsdag.

Här & nu – Hemma & Borta

I morse pratade vi om minnen och vad vi saknar hemma. Frank saknar vårt hus och sina leksaker ”och så skulle det vara kul om mina kompisar kunde vara här och bada och surfa med mig”.

 

Tystheten kom jag på att jag saknar. Det är nästan alltid helt tyst där vi bor hemma på Ingarö, ibland hörs ljudet av löven i träden när det blåser och på sommaren kan man höra en och annan motorbåt långt borta på vattnet men annars är det helt tyst. Här är det ganska mycket ljud, bilar svischar förbi (husen är dåligt isolerade), musik spelas nästan överallt (på apoteken, i matbutiken, hos grannen), folk pratar gärna mycket och länge, de två sistnämnda är ju oftast trevligt men ändå, alltid ljud.

img_2035

När vi väl åker hem kommer det säkerligen vara flera saker som vi kommer att sakna här. Robban kom att tänka på en så enkel sak som att gå över vägen för att handla det mest akuta eller att ta cykeln 10 minuter in till byn för att äta god mat som inte kostar så mycket vilket gör det så enkelt att gå ut. Att folk bjuder in till fester där man kommer när det passar, går hem när det passar, tar med den man vill och allt är i stort väldigt opretentiöst.

 

 

Men varför är det ofta så att man tänker på det man inte har istället för att tänka på det man har? Oavsett var man är finns det ju alltid en massa saker att uppskatta. Att vara här och nu är för mig alltid är en utmaning. Men jag övar mig. Frank är min mentor och väldens bästa lärare, Robban är också något av en expert på området för att inte säga alla mexikanarna här. Så det finns hopp, kanske även jag kommer att lära mig så småningom.

 

Fiestas de toda la semana

Den här veckan har det varit en massa festligheter, speciellt för Frank. I onsdags var det Halloween-party på förskolan. Alla barnen kom utklädda och möttes på morgonen av spöklika fröknar. Ute på gården var stolar uppställda och det blev Halloween-show och därefter bjöds alla barnen in i spökhuset (förskolan), där det bjöds på både bus och gods.

img_4173

När jag hämtade Frank kom på eftermiddagen kom han ut med ett stort leende på läpparna och en stor påse godis. Alla föräldrar skulle skicka med sina barn en kasse med godis att dela ut. Det är väldigt mycket sötsaker som gäller här…alldeles för mycket enligt vår smak. Häromdagen bestod lunchen av Malasada (en bulle med socker på) och lite melon….Nästa dag chokladmjölk, fil med smarties i……Får bli ordentlig detox när vi väl är hemma igen.

På fredagen var det Dia de Muertos (de dödas dag). Alla barnen fick tidigare i veckan hem en trätavla med en skissad bild av en dödskalle. Denna skulle sedan utsmyckas och målas och tas med tillbaka till förskolan på fredagen för att vara med i förskolans dödskalle-tävling. Vi samlade snäckor, målade, gjorde halsband och glittrade dödskallen. Allas bidrag sattes upp runt det ordnade altaret där godsaker för att hedra de döda sattes upp. Allt från malasadas, till frukt, vatten, kakor och utsmyckningar lades på altaret. Och såklart fick man en egen utsmyckad marshmallow innan man gick hem..

På väg hem från förskolan svängde Frank och jag förbi den kombinerade postbutiken och busstationen. Jag behövde skicka ett paket för jobbet till USA. Att skicka ett paket med tandkräm till USA visade sig vara en komplex och svår uppgift och det krävdes fem intensivt arbetandes spanjorskor för att få iväg paketet. Hela processen kom av sig lite när en kollega kom in för att börja sitt pass och skulle visa sin nya plånbok hon hade köpt, då avstannade processen i 10 minuter och sedan hade en massa data försvunnit så då var det bara att börja om. Med de log och jag log och efter en timme och en kvart var allt klart (adresslappen satt fortfarande inte på paketet men de sade att det var inga problem..). Väl hem fick vi svalka oss med frusen frukt och poolbad.

När syrran var här fick hon ihop många yoga- och massagepass, själv har jag inte riktigt hunnit komma igång. Har varit så fullt upp med ny förskola och mitt eget jobb men imorse tog jag mig i kragen. Jag åkte till Sayulita, surfbyn norr om oss, där jag hade läst att de hade ett fritt öppningspass idag. Jag kom till en oas av palmer och en yogastudio, Paraiso Yoga, under ett halmtak. Passet var en introduktion av olika pass så allt från riktigt fysisk yoga till mer stretch och meditation och avslappning. Riktigt skönt.

img_4221

Jag har ju tidigare berättat att de kör som galningar här utan någon som helst säkerhet. Många sitter på flak där bak i väldigt höga hastigheter. Killen nedan verkade ju i allafall gjort det bekvämt för sig :-).

img_4214

På eftermiddagen idag var Frank bjuden till sitt första kalas här, ett pool-kalas. Hans förskolekompis Samuel fyllde 5 år. Klockan 14 skulle kalaset börja och vi blev lite sena men fem över två var vi i allafall på plats. Frank frågade var alla barnen var och vi kikade runt poolen och matplatsen med stolar och bord under halmtak. Till slut hittade vi en person som visade sig vara Samuels pappa. Han hälsade oss välkomna och bad oss slå oss ner. De andra skulle komma snart sade han. Det var väldigt varmt så vi hoppade i poolen och badade. Efter en stund kom Samuel i och lekte han med. Vid tre-fyra-snåret började de andra gästerna droppa in. Alla kom med syskon och föräldrar. Först ville alla bada, sedan bjöds det på krispiga grönsaker med chili och dryck. Därefter rullades tacos-vagnen in med massa goda tillbehör. Sedan blev det lite paus med hopptorn och fotboll och mer öl. Därefter rullades glassvagnen in där det fanns alla sorters fantastisk glass och sorbet. Sedan var det dags för piñata och godisregn.

img_4291

Lite mer bad, lek och pyssel i form av garnering av nybakade kakor. Sedan cupcakes och sång. Och så bad igen. Allt som allt tror jag vi var mellan 50-60 gäster och som alltid här spelas hög musik samtidigt som man sjunger och pratar om vartannat.

När vi gick hem efter många timmars kalasande sade Frank att exakt ett sådant här kalas ville han ha i Sverige nästa sommar, precis allt som Samuel hade på sitt kalas…..ja men det är väl enkelt fixat….

img_4302

Det är mycket som är bra och spännande här men många saker är ju även väldigt bra därhemma. Vi tänker mycket på er alla och saknar er såklart massor.❤️

Orkanen Willa & Roadtrip till Tequila

Det blev en intressant tur till förskolan i måndags, först punktering på däcket vilket gjorde att jag och Frank, klädd i sin vita piké som man ska ha på måndagarna för att hedra landet och med matlådan från Ingarö-kusinerna i handen,

img_4099

fick springa den sista kilometern i den 30-gradiga värmen. Väl framme fick vi veta att förskolan skulle vara stängd p g a orkanen Willa. De rekommenderade oss att bunkra upp med mat och vatten och tejpa rutorna i stora kryss för att hindra dem gå i småbitar under orkanens framfart. Framåt kvällen bedömdes Willa ligga på nivå 5/5 och eftersom vi bor precis vid stranden och havet började vi, främst Nina och jag, bli lite oroliga för att bo kvar. Vi bestämde oss för att ge oss av några timmar inåt i landet och hittade ett hotell i den lilla byn Tequila, ca 3 timmar bort.

img_3848

Vägen till Tequila var bitvis ganska dålig, regnet öste ner och det blev vattenpölar i de stora groparna på vägen. Bilens lyktor lyser väldigt svagt och vägarna har inga vita markeringar eller räcken så det gick ganska långsamt. Det var mitt i natten när vi kom fram. När vi vaknade på morgonen såg vi vilket mysigt hotell vi hamnat på. I matsalen kunde man se de stora tunnorna som används då de gör Tequila och vi förstod snart att hela byn omges av agaveplantor som används för att göra Tequila. Efter lite jobb gick vi ner till marknaden bakom kyrkan där de stod och lagade tacos på vagnar. Varje tacos kostade 5 kr och det var bland det godare jag ätit med tomat/koriandersalsa, guacamole och såser i olika styrkor. Frank tycker majsbrödet de serverar här smakar lite annorlunda så han håller sig gärna till köttet. Efter lite mer jobbande på eftermiddagen gav vi oss iväg för lite tequila-provning och middag. Vi provade 8 olika tequila, från huvudgrupperna a) ljus tequila b) guld-tequila (ljus tequila som färgats) c)Reposado (lagrats kortare tid i ekfat) d) Añejo (lagrats längre tid på ekfat), den sista smakade som en riktigt god avec.

 

 

Nivån på stormen sänktes från en 5:a till en 3:a och vi begav oss hemåt efter två dagar i Tequila. Nu fick vi se de vackra vyerna och den gröna lummiga vegetationen som dolt sig i mörkret på vägen dit. När vi bara hade 45 minuter kvar blev det totalstopp i trafiken och efter några timmar helt stillastående beslöt vi oss för att svänga av ner mot byn Lo de Marcos. Det visade sig vara en riktigt gullig liten by med en lång fin sandstrand. Vi stannade i flera timmar, byggde sandslott och badade och lekte i de stora vågorna. Sedan hittade vi en restaurang, Mr Ribs, där de stod ute och grillade supergoda ribs.

 

Vi fick höra att det varit en tragisk olycka där en buss fått väja för omkörande bilar. Bussen körde ner i ett stup och åtta människor dog och många skadades, så oerhört sorgligt. Tyvärr inte förvånande, de kör ganska vårdslöst på väldigt dåliga vägar.

Väl hemma igen hade byn klarat sig ganska bra genom stormen. En del översvämningar i de mer fattiga delarna men det finns ett stort antal hjälporganisationer och människor här verkar bra på att hjälpa till när det behövs, både med pengar och fysiska insatser. Torsdag och fredag blev vanliga skol-/jobb-dagar, skönt att hinna få undan lite.

På fredagseftermiddagen skulle vi ut och provsegla en nyfixad segelbåt på klubben där Robban jobbar. Väl i båten upptäckte vi att någon hade tagit bort storfallet och satt dit ett tillfälligt lite snöre så vi fick nöja oss med att segla med focken. Blev ändå en fin tur med lite svalkande vindar, bad från båten och på vägen tillbaka fick vi se hoppande delfiner.

 

Igår när Nina skulle på yoga gav vi oss iväg för att hitta cyklar i Puerto Vallarta. Vi hittade en superbra butik, Xisco Bikes, direkt. Till mig fanns en framdämpad mountainbike från förra året med bra pris och Robban hittade en liknande som vi fick rabatt på för att vi köpte två. Känns jättekul att vi nu kan ta oss fram alla tre på cykel.

img_4067

Vi hittade också en body board till Frank som han invigde på eftermiddagen. Han lekte lite i vågorna och vi skickade iväg honom när det kom en större våg. Vid ett tillfälle insåg vi inte hur stor vågen var och skickade iväg honom, han surfade i världens fart hela vägen in till stranden. Vi blev lite rädda men sedan ser vi Frank skutta upp på stranden med världens leende på läpparna – ”Jag surfar!”

img_4095

På kvällen gick vi in till byn för god italiensk mat på Toscana Mia och jag fick min favoritefterrätt, Affogato.

img_4094

 

Sayulita, Playa Malpasos, Mi Hermana

I lördags morse tog vi sovmorgon och lagade Franks nya favoritdryck, melondricka, består endast av färsk melon och massa is. Så svalkande och gott.

img_3735-1

Sedan bestämde vi oss för att göra en utflykt till Sayulita, en surfby 30 minuter norr om där vi bor. Fanns många bra butiker och trevliga restauranger i byn men delar av den var ganska turistig. Vi hade hört talas om att det skulle finnas ett riktigt bra glass-ställe med glass gjord på frusen frukt, vi tog oss dit och Frank provade en smarrig variant med strössel utanpå.

img_3770

Efter några timmar bland lite för mycket folk tog vi oss en bit norrut till mot en strand vi hade läst om som skulle vara lång, fin och ganska öde. När vi väl började traska genom djungeln förstod vi varför, det var en spännande och varm tur ner mot vattnet.

img_3775

Den svettiga vandringen ner till havet var dock definitivt värt besväret. Vi kom till en jättefin lång sandstrand med nästan inget folk, grottor och gigantiska vågor. Robban och jag gick i och badade men man fick kolla noggrant och matcha vågorna när man skulle gå upp för de var ganska stora. Frank stod sedan i kanten och hoppade i de stora vågorna och när de blev alldeles för stora sprang vi upp så snabbt vi orkade. Riktigt härlig stund.

Sedan var det dags att åka och hämta storasyrran på flygplatsen. Hon bestämde sig för att komma hit dagen innan och nu är hon här, kul. Hon har inte riktigt hunnit vänja sig vid ödlorna än så hon håller sig gärna på en stol när Frank lyfter ut dem med händerna..:-).

img_3823

I söndags gick jag och Nina på marknaden och spanade in all god frukt och goda grönsaker och kikade på den enorma loppisen. Vi stötte på ett par pensionärer från Seattle som åker hit varje höst och vinter. De guidade oss och gav oss lite tips. På kvällen mötte vi upp med dem på en italienare i byn, trevligt.

När vi kom till förskolan i morse fick vi höra att den var stängd p g a den annalkande orkanen. Nu förbereder sig hela byn på detta. Vi har tagit in alla utemöbler från balkongen och ska tejpa rutorna så de ej faller i småbitar om det blir för stark vind och så har vi bunkrat med massa god mat och konserver om vi blir strandsatta här ett tag. Det ser inte ut som det blir så allvarligt men alla verkar förbereda sig på det värsta så vi gör likadant.

 

 

 

Jobb, skola, djur och rutiner

Vi håller sakta på att förstå hur det funkar och försöker hitta våra rutiner. Robban har de flesta morgnar denna första jobbvecka tagit sig till fots 35 min norrut längs stranden. Kollegorna verkar sköna, proffsiga och engagerade. Frank och jag har tagit bilen till förskolan och mötts av glada och välkomnande fröknar. En dag gick vi hem längs stranden, en tur som tog ca 1,5 h, blev många dopp i havet, pauser när vi kikade på pelikaner som dök efter fisk och smoothies på vägen i den 35-gradiga värmen. Första och andra dagen i förskolan gick ganska bra medan dag 3 var lite jobbigare, på ngt sätt verkade insikten ha nått honom att det är här han ska vara och jobbigt då att inte förstå eller kunna göra sig förstådd.  Igår eftermiddag var det en kille som fyllde år, då fick de chokladtårta med gelé så då blev det lite bättre. Idag hade de laddat med en hinderbana för alla barnen när de kom på morgonen. Frank tyckte det var jättekul men var röd som en tomat i ansiktet och alldeles våt i håret när jag hämtade honom. De andra barnen är lite mer vana vid värmen… Idag kom också de första orden på engelska och de andra barnen hade tittat upp: – Did you hear? He can talk. – Yes, he really did say something.” Lunchen är av den mer lätta varianten såsom några päronhalvor och en smörgås med jordnötssmör, lite konstigt tycker Frank. För mig har det blivit en hel del logistik denna veckan för att få allt att funka men nu känns det som att vi alla börjar känna oss lite mer hemma. På vägen hem idag fick Frank välja ngt han ville äta som avslutning på veckan, det blev ”en munk med gott vitt på”, det kan man ju få efter en första vecka i ny skola med nytt språk.

img_3719

Häromdagen såg vi en jättestor ödla på Robbans jobb nedan (se nedan) , idag såg Frank och jag en kameleont och i morse när jag gick ut och smällde igen dörren föll det ner en miniödla i mitt hår. Och nu precis kom Robban och Frank upp från kvällsdopp och de hade hittat världens sötaste lilla ödla, bara en nagel stor. Finns gott om kul djur här.

img_3695

Vart vi än går möter vi leende och hjälpsamma mexikaner och vi känner oss väldigt välkomna. Hoppas kunna lära mig lite spanska så jag kan prata lite mer med lokalbefolkningen och förstå kulturen mer.

Våra första dagar

Idag är det vår fjärde dag här och Robbans första jobbdag. Frank och jag har varit och hälsat på i förskolan, Happy Bee Kindergarten, kikat runt lite och hämtat ”skoluniformen”. Vi har fått lära oss att på måndagar är det vit piké som gäller, då hedrar man flaggan och landet, resten av dagarna går i turkost. Det fanns massa olika rum på skolan där man gör olika spännande saker när man inte har lektion, bäst tyckte nog Frank om lekrummet med alla kuddar, bollar etc. Det är totalt 25 barn på förskolan. I Franks grupp kommer det att vara 5 barn totalt, alla utom Frank är från Mexico men samtliga talar både spanska och engelska. På förmiddagen har de spanska-lektion och efter lunch engelska-lektion. Känns som att jag kommer att få lära mig spanska av Frank, lyxigt. Imorgon blir första riktiga testet. Lite nervöst är det allt, både för Frank och för oss.

I helgen har vi mest tagit det lugnt och försökt lära känna våra nya hoods. Det är väldigt varmt, ska gå ner några grader om några veckor, så blir mycket bad. På morgnarna när vi äter frukost ser man musselplockarna som simmar runt i havet med en låda efter sig. En och annan pelikan rör sig över vattnet. Och till Franks stora glädje såg vi igår en stor leguan. Känns som att vi kommer att få se ett och annat spännande djur här.

img_3601img_3623

Natten mellan lördag och söndag väcktes jag mitt i natten av ljudet av hög musik, som en orkester. Jag tänkte att det nog var någon parad på stranden eller någon i området som fyllde år eller något liknande. Men efter en timme av fortsatt musik på väldigt hög volym kunde jag inte hålla mig längre, nyfikenheten var för stor, jag var tvungen att ta reda på vad det var. Jag tog trapporna ner och gick över gräsmattan. Ner mot stranden ser jag ca 8 personer som spelar olika instrument och runt dem en folkhop som dansar och sjunger. Jag frågar vakten till området vad det är för ett jippo – ”Ah, you know it is the narco culture, it is a subculture of young people feeling a bit out of the society who sings songs abut drugs, as a way out of poverty. Some of them use drugs, some don’t, it is like belonging to a certain group of people who share similar values, fashion, religion, type of language (slang) etc. The songs they sing are called narcocorrido, songs belonging to this culture. It is a problem here, but the music is quite nice eh?”Jo, det får jag väl hålla med om att den var även om det kändes lite läskigt att ha dessa droghyllande musikanter så nära inpå knuten. De brukade visst komma då och då så nästa gång får det väl bli en öl på balkongen och njuta av tonerna.

img_3650

Vår plan är att hyra eller köpa begagnade cyklar och försöka ta oss så mycket det går på cykel men de stora matvaruaffärerna ligger en bit bort och det kan vara kul att göra lite utflykter ibland så vi tänkte även hyra en bil. Vi kommer att få hyra en bil från Robbans jobb men den är inte ledig än så i söndags gav sig Robban iväg för att hitta en tillfällig lösning. Min kära man är bra på mycket men när det gäller att hitta obskyra biluthyrare är han något av en expert. Han hade hittat en firma med ett riktigt bra pris, den var dock lite svår att hitta. Efter flera turer dit utan att hitta det, fick han veta att han skulle leta efter Sunshine Bar. Väl där hittar han en kille som dinglar med bilnyckeln. ”- Here are the keys, do you have the money?”Konstigt, det funkade bara med cash…Robban kom tillbaka med pengarna efter en stund och fick nyckeln. “-It is parked outside. Just drop the keys to the guy in the bar when you return it.”Några papper att skriva på eller visa körkort verkade inte relevant hos denna prominenta uthyrare.Robban undrade lite vad som skulle hända om den gick sönder- “-No problem, it is fully insured. Just drive.”Så då var det bara att åk då…

Helgen avslutades med en tur upp till Punta Mita där vi åt ”catch of the day” med grillade grönsaker, mysigt och gott.

 

 

 

 

 

 

 

Framme i Bucérias

Nu är vi äntligen här och har sovit vår första natt i lägenheten som ska vara vårt hem de närmaste 7 månaderna. Resan över gick fint, jag o Frank sov en hel del. Vi stannade två nätter i Los Angeles. I lägenheten som vi hyrde fanns cyklar att låna och Franks hade vi med så vi cyklade runt i Venice, kul sätt att upptäcka en stad. Robban och Frank hängde på stranden och jag passade på att jobba lite. Tyvärr övergick mitt halsont i feber så blev ganska däckad framåt kvällen. När vi kom fram till lägenheten i Bucérias väntade värdparet på oss. De visade oss runt och lägenheten är än finare än vi trodde och härligt läge en liten bit utanför byn. Vi har inte hunnit fixa cyklar och hyrbil än så de körde oss till deras favorit-mexikanska-restaurang. Var verkligen supergott, ”riktiga” tacos med olika sorters fisk och starka såser, Franks favoriter blev tonfisk och smoked marlin. Till maten fick Frank hemmagjord vattenmelondricka som var ”ännu godare än glass” vilket måste vara ett gott betyg för glass-älskaren Frank. Efter maten promenerade vi hem på stranden och lekte i vågorna, vattnet kändes overkligt varmt och en del var ute och simmade och surfade i solnedgången. Väl hemma ville Frank testa poolen, så Robban och han tog ett kvällsdopp i den ljumna poolen och jag däckade i sängen. Nu ligger jag i soffan i vardagsrummet och lyssnar på vågorna och snart är det dags att fixa lite frukost.

På väg

Då var vi på väg efter en vecka fylld av avsked. Känner sådan tacksamhet för alla fina vänner, familj och kollegor. Så mycket kärlek. Bara vetskapen om att vi ska åka iväg har gett perspektiv på tillvaron och påminnelse om hur bra vi har det hemma. Kanske är det så att hemmamiljön och ens sammanhang i denna blir viktigare desto äldre man blir. Eller så är det bara jag som känner så. Vi pratade just om våra förväntningar men det känns svårt att ha så mycket förväntningar när man inte vet vad som väntar. Vi får helt enkelt åka dit och se vad som väntar. Nu mot första stoppet i LA.